(1)

Oberoende medietjänster spelar en unik roll på den inre marknaden. De representerar en ekonomiskt betydelsefull sektor där det sker snabba förändringar, samtidigt som de ger såväl medborgare som företag tillgång till mångfald i fråga om åsikter och tillförlitliga informationskällor, och tjänar därmed ett allmänintresse som allmänhetens vakthund och utgör en oumbärlig faktor i den allmänna opinionsbildningen. Det blir allt vanligare att medietjänster är åtkomliga online och över gränserna, men de omfattas av olika regler och olika skyddsnivåer i olika medlemsstater. Vissa frågor som rör den audiovisuella mediesektorn har harmoniserats på unionsnivå genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU (4), men tillämpningsområdet och de frågor som omfattas av det direktivet är begränsade. Radio- och pressektorerna omfattas inte heller av det direktivet trots att de har en allt större gränsöverskridande betydelse på den inre marknaden.

(2)

Med tanke på medietjänsters unika roll är skyddet av mediernas frihet och mångfald som två av demokratins och rättsstatens grundpelare en förutsättning för en väl fungerande inre marknad för medietjänster. Denna marknad, inbegripet audiovisuella medietjänster, radio och press, har förändrats avsevärt och blivit alltmer digital och global sedan början av 2000-talet. Den skapar stora ekonomiska möjligheter men brottas också med en rad utmaningar. Unionen bör stödja mediesektorn så att den kan ta tillvara möjligheterna på den inre marknaden, utan att göra avkall på de värden som är gemensamma för unionen och dess medlemsstater, såsom skyddet av grundläggande rättigheter.

(3)

I det digitala medielandskapet får medborgare och företag tillgång till, och konsumerar, medieinnehåll och medietjänster som är omedelbart tillgängliga på deras personliga enheter och det sker allt oftare i en gränsöverskridande miljö. Detta gäller audiovisuella medietjänster, radio och press, som är lättillgängliga via internet, till exempel genom poddsändningar eller nyhetsportaler online. Tillgången till innehåll på många språk och enkel tillgång via smarta enheter, såsom smarttelefoner eller datorplattor, ökar medietjänsternas gränsöverskridande relevans, vilket fastställts i en dom från Europeiska unionens domstol (domstolen) (5). Denna relevans stöds av den ökande användningen och acceptansen av verktyg för automatisk översättning eller textning, vilket minskar de språkliga hindren på den inre marknaden och konvergensen mellan de olika typerna av medier, där audiovisuellt och icke-audiovisuellt innehåll kombineras inom samma utbud.

(4)

Den inre marknaden för medietjänster är emellertid inte tillräckligt integrerad och missgynnas av en rad marknadsmisslyckanden som har ökat till följd av digitaliseringen. För det första fungerar globala onlineplattformar som inkörsportar till medieinnehåll och de har affärsmodeller som tenderar att ge tillgång till medietjänster utan mellanhänder och att förstärka polariserande innehåll och desinformation. Dessa plattformar är också viktiga leverantörer av onlineannonsering, vilket har lett till att ekonomiska resurser har dirigerats om från mediesektorn på ett sätt som har påverkat dess ekonomiska bärkraft och därmed också mångfalden i det innehåll som erbjuds. Eftersom medietjänster är kunskaps- och kapitalintensiva måste sådan verksamhet nå en viss omfattning för att kunna konkurrera, möta sin publiks behov och växa på den inre marknaden. Möjligheten att erbjuda tjänster över gränserna och få investeringar från, eller i, andra medlemsstater är därför särskilt betydelsefull. För det andra försvåras den fria rörligheten på den inre marknaden av ett antal begränsningar på nationell nivå. Det som gör det svårt för medieaktörer att verka och expandera över gränserna och som leder till ojämlika villkor i hela unionen är i synnerhet skillnaderna mellan ländernas regler och synsätt när det gäller mediepluralism och redaktionellt oberoende, det bristfälliga samarbetet mellan nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan, samt en otransparent och orättvis fördelning av offentliga och privata ekonomiska resurser. För det tredje hotas en väl fungerande inre marknad för medietjänster av leverantörer, inbegripet sådana som kontrolleras av vissa tredjeländer, som systematiskt ägnar sig åt desinformation eller informationsmanipulering och informationspåverkan, och som använder den inre marknadens friheter för otillbörliga ändamål, vilket motverkar en väl fungerande marknadsdynamik.

(5)

Den fragmentering när det gäller regler och tillvägagångssätt som kännetecknar mediemarknaden i unionen påverkar i varierande grad negativt villkoren för att leverantörer av medietjänster i olika sektorer ska kunna bedriva ekonomisk verksamhet på den inre marknaden, inbegripet sektorerna för audiovisuella medier, radio och press, och undergräver deras förmåga att effektivt bedriva gränsöverskridande verksamhet eller etablera verksamhet i andra medlemsstater. Nationella åtgärder och förfaranden skulle kunna bidra till mediepluralism i en medlemsstat, men skillnaderna och bristen på samordning mellan medlemsstaternas nationella åtgärder och förfaranden skulle kunna leda till rättsosäkerhet och ytterligare kostnader för medieföretag som vill komma in på nya marknader och skulle därför kunna hindra dem från att dra nytta av omfattningen av den inre marknaden för medietjänster. Diskriminerande eller protektionistiska nationella åtgärder som påverkar medieföretagens verksamhet avskräcker dessutom från gränsöverskridande investeringar i mediesektorn och skulle i vissa fall kunna tvinga medieföretag som redan är verksamma på en viss marknad att lämna den. Dessa hinder påverkar företag som är verksamma både inom radio- och tv-sektorn, inklusive audiovisuella medier, och pressektorn. Även om fragmenteringen av skyddsmekanismer för det redaktionella oberoendet berör samtliga mediesektorer påverkar den särskilt pressektorn eftersom skillnaderna är större för pressen när det gäller tillvägagångssätten för nationell reglering eller självreglering.

(6)

Den inre marknaden för medietjänster skulle också kunna påverkas av otillräckliga verktyg för regleringssamarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan. Sådant samarbete är avgörande för att säkerställa att aktörer på mediemarknaden, vilka ofta är verksamma inom olika mediesektorer, som systematiskt ägnar sig åt desinformation eller informationsmanipulering och informationspåverkan, inte drar nytta av omfattningen av den inre marknaden för medietjänster. Även om en partisk fördelning av ekonomiska resurser, särskilt i form av statlig annonsering, används för att i det fördolda subventionera mediekanaler inom alla mediesektorer, tenderar den att ha en särskilt negativ inverkan på pressen, som har försvagats genom minskade reklamintäkter. De utmaningar som följer av den digitala omvandlingen minskar också förmågan hos företag inom alla mediesektorer, särskilt de mindre inom radio- och pressektorerna, att konkurrera på lika villkor med onlineplattformar, som spelar en nyckelroll i onlinedistributionen av innehåll.

(7)

För att hantera utmaningarna för mediernas mångfald och frihet på nätet har vissa medlemsstater vidtagit regleringsåtgärder, medan andra medlemsstater sannolikt kommer att göra det. Detta riskerar att öka skillnaderna mellan ländernas synsätt och leda till ytterligare begränsningar av den fria rörligheten på den inre marknaden. Det är därför nödvändigt att harmonisera vissa aspekter av nationella regler om mediernas mångfald och redaktionella oberoende för att på så sätt garantera höga standarder på det området.

(8)

Mottagare av medietjänster i unionen, dvs. fysiska personer som är medborgare i medlemsstater eller som åtnjuter rättigheter enligt unionsrätten samt juridiska personer som är etablerade i unionen, bör ha möjlighet att ta del av pluralistiskt medieinnehåll som producerats med respekt för redaktionell frihet på den inre marknaden. Detta är mycket viktigt för att främja offentlig debatt och medborgardeltagande, eftersom ett brett spektrum av tillförlitliga informationskällor och högkvalitativ journalistik ger medborgarna möjlighet att göra välgrundade val, bland annat om sina demokratiers tillstånd. Det är också ytterst viktigt för den kulturella och språkliga mångfalden i unionen med tanke på medietjänsternas roll som bärare av kulturella uttryck. Medlemsstaterna bör respektera rätten till en mångfald av medieinnehåll och bidra till en gynnsam mediemiljö genom att se till att relevanta ramvillkor finns på plats. Ett sådant synsätt återspeglar rätten att ta emot och sprida information och kravet på respekt för mediernas frihet och mångfald enligt artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), jämförd med artikel 22 i stadgan, enligt vilken unionen ska respektera den kulturella, religiösa och språkliga mångfalden. För att främja det gränsöverskridande flödet av medietjänster bör dessutom en miniminivå av skydd för mottagare av medietjänster säkerställas på den inre marknaden. I slutrapporten från konferensen om Europas framtid uppmanade medborgarna unionen att främja mediernas oberoende och mångfald ytterligare, i synnerhet genom att införa lagstiftning för att hantera hot mot mediernas oberoende genom att införa miniminormer som ska gälla inom hela unionen. Det är därför nödvändigt att harmonisera vissa aspekter av de nationella reglerna om medietjänster, även med beaktande av artikel 167 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), som bekräftar vikten av att respektera medlemsstaternas nationella och regionala mångfald. Medlemsstaterna bör emellertid ha möjlighet att anta mer detaljerade eller strängare regler på vissa områden, förutsatt att dessa regler säkerställer en högre skyddsnivå för mediernas mångfald eller redaktionella oberoende i enlighet med denna förordning och är förenliga med unionsrätten, samt att medlemsstaterna inte begränsar den fria rörligheten för medietjänster från andra medlemsstater som följer de regler som fastställs på dessa områden. Medlemsstaterna bör också ha kvar möjligheten att upprätthålla eller anta åtgärder för att bevara mediernas mångfald eller redaktionella oberoende på nationell nivå när det gäller aspekter som inte omfattas av denna förordning, i den mån dessa åtgärder är förenliga med unionsrätten, inbegripet Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 (6). Det bör också erinras om att den här förordningen respekterar medlemsstaternas ansvar enligt artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), särskilt deras befogenheter att skydda väsentliga statliga funktioner.

(9)

I denna förordning bör definitionen av medietjänst begränsas till tjänster enligt definitionen i EUF-fördraget och alltså omfatta alla former av ekonomisk verksamhet. Definitionen av medietjänst bör särskilt omfatta tv- eller radiosändningar, audiovisuella medietjänster på begäran, ljudpoddar eller presspublikationer. Den bör inte omfatta användargenererat innehåll som laddas upp på en onlineplattform, såvida det inte sker inom ramen för en yrkesmässig verksamhet som normalt tillhandahålls mot ersättning, oavsett om den är ekonomisk eller av annan art. Den bör heller inte omfatta helt privat korrespondens, såsom e-post, eller tjänster som inte har tillhandahållande av program eller presspublikationer som sitt huvudsakliga syfte, det vill säga för vilka innehållet endast är av underordnad betydelse i förhållande till tjänsten och inte dess huvudsakliga syfte, till exempel annonser eller information om en produkt eller en tjänst som tillhandahålls på webbplatser som inte erbjuder medietjänster. Företags kommunikation och distribution av informations- eller marknadsföringsmaterial för offentliga eller privata aktörer bör inte omfattas av definitionen. Eftersom verksamheten för leverantörer av medietjänster på den inre marknaden kan se olika ut bör definitionen av leverantör av medietjänster dessutom omfatta ett brett spektrum av professionella medieaktörer som omfattas av definitionen av medietjänst, inbegripet frilansare.

(10)

Leverantörer av public service-medier bör förstås som de som har anförtrotts ett uppdrag att verka i allmänhetens tjänst och som erhåller offentlig finansiering för att fullgöra detta uppdrag. Detta bör inte omfatta privata medieföretag som har gått med på att utföra, som en begränsad del av sin verksamhet, vissa specifika uppgifter av allmänt intresse mot betalning.

(11)

På den digitala mediemarknaden skulle leverantörer av videodelningsplattformar eller leverantörer av mycket stora onlineplattformar kunna omfattas av definitionen av leverantör av medietjänster. Sådana leverantörer har i regel en viktig roll när det gäller att organisera innehåll med hjälp av bland annat automatiserade metoder eller algoritmer, men utövar inte något redaktionellt ansvar för det innehåll som de ger tillgång till. I den alltmer konvergerande mediemiljön har emellertid vissa leverantörer av videodelningsplattformar eller leverantörer av mycket stora onlineplattformar börjat utöva redaktionell kontroll över en eller flera delar av sina tjänster. När sådana leverantörer utövar redaktionell kontroll över en eller flera delar av sina tjänster skulle de kunna klassificeras både som leverantör av videodelningsplattform eller leverantör av en mycket stor onlineplattform och som leverantör av medietjänster.

(12)

Definitionen av publikmätning bör omfatta mätsystem som utvecklats i enlighet med branschstandarder inom självregleringsorganisationer, till exempel gemensamma branschkommittéer, och mätsystem som utvecklats utanför självregleringssystem. De sistnämnda används i regel av vissa onlineaktörer, inbegripet onlineplattformar, som gör mätningar avseende den egna verksamheten eller erbjuder proprietära publikmätningssystem på marknaden som inte uppfyller gemensamt överenskomna branschstandarder eller bästa praxis. Med tanke på den betydande inverkan som sådana publikmätningssystem har på annons- och mediemarknader bör de omfattas av denna förordning. Kapaciteten att ge tillgång till medieinnehåll och möjligheten att rikta annonser till sina användare gör det i synnerhet möjligt för onlineplattformar att konkurrera med de leverantörer av medietjänster vars innehåll de distribuerar. Därför bör definitionen av publikmätning anses omfatta mätsystem som gör det möjligt att samla in, tolka eller på annat sätt behandla information om användningen av medieinnehåll och innehåll som skapats av användare på onlineplattformar och som främst används för att få tillgång till sådant innehåll. Det skulle säkerställa att även leverantörer av publikmätningssystem som är mellanhänder som deltar i innehållsdistribution är öppna om sin publikmätning, vilket främjar förmågan hos leverantörer av medietjänster och annonsörer att göra välgrundade val.

(13)

En vid tolkning bör göras av statlig annonsering enligt definitionen i denna förordning såsom omfattande aktiviteter för att föra ut reklam- eller egenreklambudskap, meddelanden till allmänheten eller informationskampanjer som genomförs av, för eller på uppdrag av en rad olika offentliga myndigheter eller aktörer, inbegripet nationella eller regionala myndigheter, tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan samt enheter som kontrolleras av nationella eller regionala myndigheter. Sådan kontroll kan följa av rättigheter, avtal eller andra medel som ger möjlighet att utöva ett avgörande inflytande över en enhet. I synnerhet är ägande av kapital eller nyttjanderätt till att använda samtliga eller en del av en enhets tillgångar, rättigheter eller avtal som ger ett avgörande inflytande på sammansättningen av en enhets organ, voteringar eller beslut relevanta faktorer, i enlighet med artikel 3.2 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (7). Definitionen av statlig annonsering bör emellertid inte omfatta meddelanden till allmänheten som är motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset, såsom offentliga myndigheters eller enheters nödvändiga meddelanden i krissituationer i samband med till exempel naturkatastrofer eller hälsokriser, olyckor eller andra plötsliga incidenter som kan skada enskilda personer. När nödsituationen har upphört bör meddelanden som rör den nödsituationen och som placerats, främjats, publicerats eller spridits mot betalning eller annan ersättning betraktas som statlig annonsering.

(14)

För att fördelarna med den inre marknaden för medietjänster ska komma samhället till del är det viktigt att inte bara garantera de grundläggande friheterna enligt fördraget, utan även den förutsebarhet i rättsläget som krävs för att kunna ta del av fördelarna med en integrerad och utvecklad marknad. På en välfungerande inre marknad bör mottagare av medietjänster kunna få tillgång till kvalitetsmedietjänster som har producerats av journalister på ett oberoende sätt och i enlighet med etiska och journalistiska standarder och som därmed förmedlar tillförlitlig information. Detta är särskilt relevant för nyhets- och aktualitetsinnehåll, som omfattar en bred kategori av innehåll av politiskt, samhälleligt eller kulturellt intresse på lokal, nationell eller internationell nivå. Nyhets- och aktualitetsinnehåll har potential att spela en viktig roll för den allmänna opinionsbildningen och har en direkt inverkan på det demokratiska deltagandet och ett välmående samhälle. I det sammanhanget bör nyhets- och aktualitetsinnehåll förstås som att det omfattar alla typer av nyhets- och aktualitetsinnehåll, oavsett form. Nyhets- och aktualitetsinnehåll kan nå sin publik i olika format, såsom dokumentärer, tidskrifter eller talkshower, och kan spridas på olika sätt, bland annat genom att det laddas upp på onlineplattformar. Kvalitetsmedietjänster fungerar dessutom som ett motgift mot desinformation och utländsk informationsmanipulering och informationspåverkan. Tillgången till sådana tjänster bör också säkerställas genom att man förhindrar försök att tysta journalister genom allt från hot och trakasserier till censur och eliminering av avvikande åsikter, vilket skulle kunna begränsa det fria informationsflödet till det offentliga rummet genom att informationens kvalitet sänks och dess mångfald minskas. Rätten till en mångfald av medieinnehåll medför ingen motsvarande skyldighet för leverantörer av medietjänster att uppfylla standarder som inte uttryckligen fastställts i lag.

(15)

Denna förordning påverkar inte den yttrandefrihet och den rätt till information som enskilda personer är garanterade enligt stadgan. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har påpekat att statsmakten, inom en så känslig sektor som den audiovisuella mediesektorn, utöver sin negativa skyldighet att inte påverka, har en positiv skyldighet att fastställa en lämplig rättslig och administrativ ram för att garantera faktisk mediemångfald (8).

(16)

Ett fritt flöde av tillförlitlig information är av grundläggande betydelse för en väl fungerande inre marknad för medietjänster. Tillhandahållandet av medietjänster bör därför inte omfattas av några begränsningar som strider mot denna förordning eller andra unionsrättsliga regler, såsom direktiv 2010/13/EU, enligt vilka åtgärder kan vidtas om de är nödvändiga för att skydda användare mot olagligt och skadligt innehåll. Begränsningar kan även vara en följd av åtgärder som nationella offentliga myndigheter vidtar i enlighet med unionsrätten.

(17)

Skyddet av det redaktionella oberoendet är en förutsättning för att leverantörer av medietjänster ska kunna bedriva verksamhet och för deras yrkesmässiga integritet i en säker mediemiljö. Redaktionellt oberoende är särskilt viktigt för leverantörer av medietjänster som tillhandahåller nyhets- och aktualitetsinnehåll som utgör en kollektiv nyttighet för samhället. Leverantörer av medietjänster bör kunna utöva sin ekonomiska verksamhet fritt på den inre marknaden och konkurrera på lika villkor i en alltmer digital miljö där information strömmar över gränserna.

(18)

Medlemsstaterna har olika synsätt när det gäller skyddet av redaktionell frihet och redaktionellt oberoende, som i växande utsträckning hotas i unionen. I synnerhet förekommer i flera medlemsstater allt oftare försök att påverka de redaktionella beslut som fattas av leverantörer av medietjänster. Sådana påverkansförsök kan göras direkt eller indirekt av statsmakten eller andra aktörer, såsom offentliga myndigheter, förtroendevalda, offentliga tjänstemän och politiker för att bland annat uppnå politiska fördelar. Aktieägare och andra privata aktörer som har ägarandelar i leverantörer av medietjänster kan i syfte att uppnå en ekonomisk eller annan fördel agera på ett sätt som rubbar den nödvändiga balansen mellan å ena sidan dessa aktörers näringsfrihet och yttrandefrihet, och å andra sidan den redaktionella yttrandefriheten och användarnas rätt till information. Med tanke på mediernas roll i samhället skulle sådan otillbörlig påverkan kunna påverka den allmänna opinionsbildningsprocessen negativt. Den senaste tidens trender inom mediedistribution och mediekonsumtion, i synnerhet i den digitala miljön, har dessutom fått medlemsstaterna att överväga lagstiftning i syfte att reglera tillhandahållandet av medieinnehåll. Leverantörer av medietjänster använder dessutom olika tillvägagångssätt för att garantera redaktionellt oberoende. Följden av sådana påverkansförsök och av fragmentiseringen när det gäller regelverk och tillvägagångssätt är att villkoren för leverantörer av medietjänster att bedriva verksamhet, och i sista hand kvaliteten på de medietjänster som tillhandahålls medborgare och företag, påverkas negativt på den inre marknaden. Det är därför nödvändigt att införa effektiva skyddsmekanismer för utövandet av redaktionell frihet i hela unionen, så att leverantörer av medietjänster på ett oberoende sätt kan producera och distribuera sitt innehåll över gränserna och mottagare av medietjänster ta emot detta innehåll.

(19)

Journalister och redaktörer är de viktigaste aktörerna i produktionen och tillhandahållandet av tillförlitligt medieinnehåll, inte minst genom sin rapportering om nyheter och aktuella frågor. För journalister kan källor likställas med råvaror: de utgör grunden för produktionen av medieinnehåll, särskilt nyhets- och aktualitetsinnehåll. Det är därför avgörande att journalisters möjligheter att samla in, faktagranska och analysera information skyddas, särskilt information som lämnas eller kommuniceras konfidentiellt, både offline och online, som rör eller kan identifiera journalistiska källor. Leverantörer av medietjänster och deras redaktionella personal, särskilt journalister (även de med atypiska anställningsformer, till exempel frilansare) bör kunna förlita sig på att journalisters källor och konfidentiella kommunikation omfattas av ett starkt skydd, bland annat skydd mot otillbörlig påverkan och användning av övervakningsteknik. Avsaknaden av sådant skydd skulle kunna hejda det fria flödet av källor till leverantörer av medietjänster, och därmed skulle leverantörer av medietjänster kunna hindras från att utöva sin ekonomiska verksamhet till nackdel för tillhandahållandet av information till allmänheten, inbegripet om frågor av allmänt intresse. Sådana hinder skulle kunna undergräva journalisternas frihet att utöva sin verksamhet och fullgöra sin avgörande roll som allmänhetens vakthund och därmed äventyra tillgången till kvalitetsmedietjänster.

(20)

För att undvika kringgående av skyddet för journalisters källor och konfidentiell kommunikation och garantera tillräcklig respekt för privat- och familjeliv, hem och kommunikation i enlighet med stadgan, bör skyddsmekanismerna även gälla personer som på grund av sina regelbundna privata eller yrkesmässiga förbindelser med leverantörer av medietjänster eller deras redaktionella personal sannolikt har information som skulle kunna identifiera journalistiska källor eller konfidentiell kommunikation. Detta bör omfatta personer som lever i ett nära förhållande i ett gemensamt hushåll och på ett stabilt och kontinuerligt sätt med leverantörer av medietjänster, journalister eller annan redaktionell personal samt personer som är eller har varit yrkesmässigt involverade i förberedelse, produktion eller spridning av program eller presspublikationer och som endast är måltavlor på grund av sina nära förbindelser med leverantörer av medietjänster, journalister eller annan redaktionell personal. Skyddet för journalistiska källor och konfidentiell kommunikation bör också omfatta personalen hos leverantörer av medietjänster, såsom teknisk personal, inbegripet cybersäkerhetsexperter, som skulle kunna bli måltavlor med tanke på deras viktiga stödroll för journalister i deras dagliga arbete, vilket kräver lösningar för att säkerställa konfidentialiteten för journalisternas arbete och den därav följande sannolikheten att de har tillgång till information om journalistiska källor eller konfidentiell kommunikation.

(21)

Skyddet för journalisters källor och konfidentiell kommunikation står i överensstämmelse med och bidrar till att skydda den grundläggande rättighet som fastställs i artikel 11 i stadgan. Det är också avgörande för att skydda den roll som allmänhetens vakthund som leverantörer av medietjänster, särskilt undersökande journalister, spelar i demokratiska samhällen och för att upprätthålla rättsstatens principer. Mot bakgrund av detta kräver säkerställandet av en adekvat skyddsnivå för journalistiska källor och konfidentiell kommunikation att åtgärder för att inhämta sådan information godkänns av en myndighet som på ett oberoende och opartiskt sätt kan bedöma om detta är motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset, såsom en domstol, en domare, en åklagare som agerar i rättsligt beslutande kapacitet eller en annan sådan myndighet med behörighet att godkänna dessa åtgärder i enlighet med nationell rätt. Det krävs också att övervakningsåtgärderna regelbundet ses över av en sådan myndighet för att fastställa om de villkor som motiverar användningen av den berörda åtgärden fortfarande är uppfyllda. Det kravet ska också anses uppfyllt om syftet med den regelbundna översynen är att kontrollera om de villkor som rättfärdigar en förlängning av tillståndet för användning av åtgärden är uppfyllda.

(22)

Det bör även erinras om att rätten till ett effektivt rättsligt skydd, i enlighet med fast rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i princip förutsätter att den berörda personen i god tid informeras om de övervakningsåtgärder som vidtagits utan den berörda personens kännedom för att på ett effektivt sätt kunna utöva denna rättighet, utan att äventyra effektiviteten i pågående utredningar. För att ytterligare stärka denna rättighet är det viktigt att leverantörer av medietjänster, journalister och personer som har ett regelbundet eller yrkesmässigt förhållande till dem kan förlita sig på lämpligt stöd vid utövandet av denna rättighet. Sådant stöd skulle kunna vara av rättslig, ekonomisk eller annan art, till exempel tillhandahållande av information om tillgängliga rättsmedel. Sådant stöd skulle effektivt kunna tillhandahållas till exempel av en oberoende myndighet eller ett oberoende organ eller, om det inte finns någon sådan myndighet eller något sådant organ, ett självreglerande organ eller en självreglerande mekanism. Syftet med denna förordning är inte att harmonisera begreppen frihetsberöva, kontrollera, husrannsakan/kroppsvisitation och beslag och övervakning.

(23)

Skyddet av journalisters källor och konfidentiella kommunikation regleras för närvarande på olika sätt i medlemsstaterna. I vissa medlemsstater finns ett absolut skydd mot att tvinga journalister att i straffrättsliga och administrativa förfaranden lämna ut information som identifierar deras källa, inbegripet kommunikation som disponeras med ett åtagande om konfidentialitet. I andra medlemsstater finns ett skydd med förbehåll gällande vissa straffrättsliga förfaranden, medan det i ytterligare andra finns ett skydd i form av en allmän princip. Detta leder till fragmentering på den inre marknaden för medietjänster och olika standarder för skydd av journalistiska källor och konfidentiell kommunikation i hela unionen. För att ta itu med situationen införs genom denna förordning gemensamma miniminormer för skydd av journalistiska källor och konfidentiell kommunikation när det gäller tvångsåtgärder som medlemsstaterna använder för att erhålla sådan information. För att säkerställa ett effektivt skydd för journalistiska källor och konfidentiell kommunikation bör medlemsstaterna inte vidta sådana åtgärder, inbegripet användning av inkräktande övervakningsprogramvara, med avseende på leverantörer av medietjänster, deras redaktionella personal eller personer som, på grund av sina regelbundna eller yrkesmässiga förbindelser med en leverantör av medietjänster eller dennes redaktionella personal, kan ha information som rör eller kan identifiera journalistiska källor eller konfidentiell kommunikation.

(24)

Mediearbetare, särskilt journalister och andra mediearbetare som är involverade i redaktionell verksamhet, arbetar i allt högre grad med gränsöverskridande projekt och tillhandahåller sina tjänster till gränsöverskridande publik och, i förlängningen, till leverantörer av medietjänster. Mot denna bakgrund kommer leverantörer av medietjänster sannolikt att stöta på hinder, rättsosäkerhet och ojämlika konkurrensvillkor. Skyddet av journalisters källor och konfidentiella kommunikation måste därför harmoniseras och stärkas ytterligare på unionsnivå. Detta bör inte påverka mer långtgående eller absolut skydd på nationell nivå.

(25)

Inkräktande övervakningsprogramvara, inbegripet särskilt vad som vanligen kallas spionprogram, utgör en särskilt invasiv form av övervakning av mediearbetare och deras källor. Den kan användas för hemlig inspelning av samtal eller annan användning av mikrofoner i slutanvändarenheter, filmning eller fotografering av fysiska personer, maskiner eller deras omgivning, kopiering av meddelanden, för att skaffa sig åtkomst till krypterade innehållsdata, spårning av surfning, spårning av geolokalisering eller insamling av andra sensordata, eller spårning av aktiviteter via flera slutanvändarenheter. Den motverkar det fria utövandet av ekonomisk verksamhet inom mediesektorn. Den äventyrar i synnerhet journalisters tillitsbaserade förhållande till sina källor, som utgör kärnan i journalistyrket. Med tanke på denna programvaras digitala och inkräktande karaktär och användningen av enheter över gränserna har de en särskilt negativ inverkan på utövandet av den ekonomiska verksamhet som bedrivs av leverantörer av medietjänster på den inre marknaden. Det är därför nödvändigt att säkerställa att leverantörer av medietjänster, inbegripet journalister, som är verksamma på den inre marknaden för medietjänster kan förlita sig på ett gediget harmoniserat skydd i fråga om användning av inkräktande övervakningsprogramvara i unionen, även när medlemsstaternas myndigheter anlitar privata parter för användningen av den.

(26)

Inkräktande övervakningsprogramvara bör endast användas om det är motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset, det föreskrivs i unionsrätten eller nationell rätt, det är förenligt med artikel 52.1 i stadgan såsom den tolkas av domstolen och med annan unionsrätt, det har godkänts på förhand eller, i undantagsfall och brådskande fall, senare har bekräftats av en rättslig myndighet eller en oberoende och opartisk beslutsfattande myndighet, det tillämpas i utredningar av brott som anges i artikel 2.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF (9) och som i den berörda medlemsstaten kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd under en maximal tidsperiod på minst tre år eller i utredningar av andra grova brott som i den berörda medlemsstaten kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd under en maximal tidsperiod på minst fem år enligt den medlemsstatens nationella rätt, och förutsatt att ingen annan mindre restriktiv åtgärd skulle vara lämplig och tillräcklig för att erhålla den begärda informationen. Enligt proportionalitetsprincipen kan begränsningar av enskildas rättigheter och friheter endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen. När det särskilt gäller användningen av inkräktande övervakningsprogramvara är det således nödvändigt att kontrollera om det aktuella brottet uppnår en allvarlighetsgräns enligt denna förordning, om utredningen och lagföringen av detta brott, mot bakgrund av en individuell bedömning av samtliga relevanta omständigheter i ett visst fall, rättfärdigar det särskilt ingripande intrång i de grundläggande rättigheterna och de ekonomiska friheterna som användningen av inkräktande övervakningsprogramvara utgör, om det finns tillräckliga bevis för att brottet i fråga har begåtts, och om användningen av inkräktande övervakningsprogramvara är relevant för att fastställa de faktiska omständigheterna i samband med utredningen och lagföringen av detta brott.

(27)

Leverantörer av public service-medier har en särskild roll på den inre marknaden för medietjänster eftersom en del av deras uppdrag enligt definitionen på nationell nivå i enlighet med protokoll nr 29 om systemet för radio och TV i allmänhetens tjänst i medlemsstaterna, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, är att säkerställa att medborgare och företag har tillgång till ett mångsidigt innehållsutbud, däribland information av hög kvalitet och en opartisk och balanserad mediebevakning. De spelar en viktig roll för att upprätthålla den grundläggande rätten till yttrande- och informationsfrihet, göra det möjligt för människor att söka och ta emot mångsidig information och främja värdena demokrati, kulturell mångfald och social sammanhållning. De erbjuder ett forum för offentlig diskussion och ett sätt att främja ett bredare demokratiskt deltagande för medborgare. Oberoendet hos leverantörer av public service-medier är mycket viktigt under valperioder för att säkerställa att medborgarna har tillgång till opartisk information av hög kvalitet. Leverantörer av public service-medier kan dock på grund av sin institutionella närhet till statsmakten och sin offentliga finansiering vara särskilt utsatta för påverkansförsök. Denna risk ökar till följd av att skyddsmekanismerna för balanserad bevakning och oberoende styrning av leverantörer av public service-medier varierar inom unionen. Både kommissionens meddelande av den 13 juli 2022 med titeln 2022 års rapport om rättsstatsprincipen och Övervakningsverktyget för mediepluralism 2022 från centrumet för mediernas frihet och mångfald bekräftar fragmenteringen av sådana skyddsmekanismer och pekar på risker till följd av otillräcklig finansiering. Som framgår av Europeiska audiovisuella observationsorganets rapport med titeln Governance and independence of public service media från 2022 varierar garantierna för oberoendet hos leverantörer av public service-medier inom unionen, med skillnader i omfattning och detaljnivå i de nationella strategierna.

(28)

De rättsliga ramarna för att säkerställa en balanserad täckning av leverantörer av public service-medier varierar inom unionen. Dessutom varierar reglerna inom unionen när det gäller utnämning och entledigande av ledningen för public service-medier. I de flesta nationella rättsordningar anges till exempel flera grunder för entledigande medan andra inte innehåller några särskilda regler. Om det finns regler är de i vissa fall otillräckliga eller inte effektiva i praktiken. Det finns också fall där lagstiftningsreformer i medlemsstaterna har ökat den statliga kontrollen över public service-medier, bland annat när det gäller utnämningen av chefer eller styrelseledamöter för public service-medier. Strategierna för att säkerställa tillräcklig och förutsägbar finansiering för leverantörer av public service-medier skiljer sig också åt mellan medlemsstaterna. Om skyddsmekanismer inte finns eller är otillräckliga finns det risk för politisk inblandning i den redaktionella inriktningen för eller styrningen av leverantörer av public service-medier. Avsaknad av garantier för oberoendet hos leverantörer av public service-medier, eller otillräckliga sådana, skulle också kunna leda till bristande stabilitet i finansieringen och därmed utsätta leverantörer av public service-medier för risken för politisk kontroll eller ytterligare politisk kontroll. Det skulle kunna leda till fall av partisk rapportering eller partisk mediebevakning från leverantörer av public service-medier, regeringars inblandning i utnämningen eller entledigandet av deras ledning eller godtyckliga justeringar eller instabil finansiering av leverantörer av public service-medier. Allt detta inverkar negativt på tillgången till oberoende och opartiska medietjänster, vilket påverkar rätten till yttrandefrihet enligt artikel 11 i stadgan, och skulle kunna leda till en snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden för medietjänster, inbegripet för leverantörer av medietjänster som är etablerade i andra medlemsstater.

(29)

I nationella mediemiljöer som kännetecknas av samexistens mellan offentliga och privata leverantörer av medietjänster bidrar leverantörer av public service-medier till att främja mediepluralismen och konkurrensen inom mediesektorn genom att producera ett brett utbud av innehåll som tillgodoser olika intressen, perspektiv och demografiska särdrag och genom att erbjuda alternativa synpunkter och programalternativ, vilket ger tillgång till ett rikt och unikt utbud. Leverantörer av public service-medier konkurrerar med privata medieföretag och onlineplattformar, inbegripet sådana som är etablerade i andra medlemsstater, om publik och, i tillämpliga fall, om reklamresurser. Detta gäller kommersiella programföretag både inom den audiovisuella sektorn och radiosektorn samt förläggare, och gäller särskilt i den nuvarande digitala mediemiljön, där alla medier expanderar till onlinesfären och i allt högre grad tillhandahåller sina tjänster över gränserna. När en sådan dubbel och konkurrenskraftig mediemarknad, som är utmärkande för stora delar av unionen, fungerar väl, säkerställer den ett mångsidigt och kvalitativt utbud av medietjänster inom alla sektorer. Om den offentliga finansieringen inte används för att fullgöra det uppdrag som kommer alla tittare till gagn utan i stället tjänar partiska åsikter, på grund av politisk inblandning i styrningen eller den redaktionella hållningen, skulle den kunna påverka handelsvillkoren och konkurrensen i unionen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Förstainstansrätten har bekräftat att statlig finansiering för public service-TV inte anses förenlig med bestämmelserna om statligt stöd i EUF-fördraget annat än om de kvalitativa kraven som anges i beslutet om tilldelning av public service-uppdraget är uppfyllda (10).

(30)

Risken med vad som vanligen kallas mediefångst (media capture) är relevant för hela mediemarknaden, men leverantörer av public service-medier är särskilt utsatta för sådan risk med tanke på deras nära koppling till staten. Avvikande eller otillräckliga skyddsmekanismer för oberoendet hos leverantörer av public service-medier skulle kunna hindra eller avskräcka leverantörer av medietjänster från andra medlemsstater från att vara verksamma på eller komma in på en viss mediemarknad. Oberoende medieföretag investerar sina resurser i högkvalitativ rapportering som uppfyller journalistiska standarder, men vissa leverantörer av public service-medier som blivit föremål för mediefångst och som inte följer sådana standarder skulle kunna tillhandahålla en obalanserad rapportering, samtidigt som de subventioneras av staten. Den konkurrensfördel som oberoende medier kan få genom oberoende rapportering skulle kunna minskas, eftersom leverantörer av public service-medier som blivit föremål för mediefångst på ett otillbörligt sätt kan behålla sin ställning på marknaden. Politiserade mediemarknader kan påverka reklammarknaderna som helhet eftersom företag måste ta politiska hänsyn utöver att utforma effektiva reklamkampanjer. Om leverantörer av public service-medier, som vanligtvis betraktas som betrodda informationskällor, tillhandahåller en partisk bevakning av den politiska eller ekonomiska situationen eller specifika ekonomiska aktörer till följd av mediefångst kan detta också minska företagens förmåga att på ett korrekt sätt informera sig om den ekonomiska situationen på en viss marknad och därmed fatta välgrundade affärsbeslut. Sådan mediefångst skulle därför kunna inverka negativt på den inre marknadens funktion. Slutligen skulle medborgarna, till följd av partisk rapportering från vissa leverantörer av public service-medier som blivit föremål för mediefångst i vissa medlemsstater, kunna vända sig till alternativa informationskällor, särskilt sådana som finns tillgängliga på onlineplattformar, vilket ytterligare kan försämra de lika villkoren på den inre marknaden.

(31)

Det är därför nödvändigt att medlemsstaterna, med utgångspunkt i de internationella standarder som utarbetats av Europarådet i detta avseende, inför effektiva rättsliga garantier för oberoendet hos leverantörer av public service-medier i hela unionen, fria från statliga, politiska, ekonomiska eller privata intressen, utan att det påverkar tillämpningen av nationell konstitutionell rätt som är förenlig med stadgan. Detta bör omfatta principer som är anpassade efter de sätt på vilka medlemsstaterna organiserar sina public service-medier, såsom de som finns inom nationella förvaltningsrättsliga ramar eller bolagsrättsliga ramar som är tillämpliga på privata börsnoterade företag, när det gäller utnämning och entledigande av personer eller organ som har en roll när det gäller att fastställa redaktionella strategier eller som utgör den högsta beslutande myndigheten i detta avseende inom leverantören av public service-medier. Dessa principer bör fastställas på nationell nivå. Det är också nödvändigt att garantera att leverantörer av public service-medier, utan att det påverkar tillämpningen av unionens regler om statligt stöd, omfattas av öppna och objektiva finansieringsförfaranden som garanterar tillräckliga och stabila ekonomiska resurser för fullgörandet av sitt public service-uppdrag, möjliggör förutsägbarhet i deras planeringsförfaranden och gör det möjligt för dem att utvecklas inom ramen för sitt public service-uppdrag. För att undvika att årliga budgetförhandlingar riskerar att ge upphov till otillbörligt inflytande bör sådan finansiering helst beslutas och anslås på flerårig basis på ett sätt som överensstämmer med uppdraget i allmänhetens tjänst för leverantörer av public service-medier. Denna förordning påverkar inte medlemsstaternas behörighet att tillhandahålla finansiering av leverantörer av public service-medier i enlighet med protokoll nr 29.

(32)

Det är mycket viktigt att mottagare av medietjänster med säkerhet vet vem som äger och ligger bakom medier, så att de kan identifiera och förstå potentiella intressekonflikter. Detta är en förutsättning för att de ska kunna bilda sig en väl underbyggd uppfattning och därmed kunna delta aktivt i demokratin. Transparens på detta område utgör även ett effektivt verktyg för att avskräcka och därmed begränsa risken för försök att påverka det redaktionella oberoendet. Dessutom bidrar den till en öppen och rättvis marknadsmiljö och ökar mediernas ansvarsskyldighet gentemot mottagarna av medietjänster, vilket i slutändan bidrar till medietjänsternas kvalitet på den inre marknaden. Gemensamma informationskrav måste därför införas för leverantörer av medietjänster i unionen. Dessa krav bör inkludera proportionella och riktade krav på att leverantörer av medietjänster offentliggör relevant ägarinformation och reklamintäkter från offentliga myndigheter eller enheter. Sådan information är nödvändig för att mottagarna av medietjänster ska kunna förstå och förhöra sig om potentiella intressekonflikter, inbegripet när medieägare är politiskt exponerade, som en förutsättning för att de ska kunna bedöma tillförlitligheten hos den information de tar emot. Detta kan endast uppnås om mottagarna av medietjänster har aktuell information om medieägande till sitt förfogande på ett användarvänligt sätt, särskilt när de tittar på, lyssnar på eller läser medieinnehåll, så att de kan sätta innehållet i rätt sammanhang och forma en korrekt uppfattning av det. Offentliggörandet av riktad information om medieägande skulle således ge fördelar som klart uppväger eventuell inverkan av skyldigheten att offentliggöra den på de grundläggande rättigheterna, däribland rätten till privat- och familjeliv och rätten till skydd av personuppgifter. I detta sammanhang bör de åtgärder som medlemsstaterna vidtar i enlighet med artikel 30.9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (11) inte påverkas. Berörda leverantörer av medietjänster bör offentliggöra den nödvändiga informationen i elektroniskt format, exempelvis på sina webbplatser eller på något annat lätt och direkt åtkomligt medium.

(33)

För att ytterligare bidra till en hög grad av insyn i medieägandet bör medlemsstaterna även ge nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan, eller andra behöriga myndigheter och organ, i uppdrag att utveckla databaser över medieägande. Sådana databaser bör fungera som en enda kontaktpunkt som gör det möjligt för mottagare av medietjänster att enkelt kontrollera relevant information om en viss leverantör av medietjänster. Med tanke på nationella administrativa särdrag och för att minska den administrativa bördan bör medlemsstaterna ha flexibilitet när det gäller att besluta vilken myndighet eller vilket organ som ska ansvara för att utveckla sådana databaser över medieägande. Detta kan till exempel vara en nationell tillsynsmyndighet eller ett nationellt tillsynsorgan, eller ett annat administrativt organ, som i sin tur kan förlita sig på hjälp från ett annat organ med relevant sakkunskap för att fullgöra denna uppgift.

(34)

Mediernas integritet kräver även en proaktiv hållning för att främja det redaktionella oberoendet hos medieföretag som förmedlar nyhets- och aktualitetsinnehåll, särskilt genom interna skyddsmekanismer. Leverantörer av medietjänster bör vidta proportionella åtgärder för att garantera redaktörernas frihet att fatta redaktionella beslut inom ramen för medietjänstleverantörens fastställda redaktionella hållning på lång sikt. Målet att skydda redaktionella beslut, särskilt de som fattas av chefredaktörer och redaktörer, om ett specifikt innehåll, mot otillbörliga försök att påverka bidrar till att säkerställa lika villkor på den inre marknaden för medietjänster och till kvaliteten på sådana tjänster. Dessa åtgärder bör syfta till att säkerställa respekten för standarderna för oberoende under hela den redaktionella processen i medierna, inbegripet i syfte att skydda integriteten hos journalistiskt innehåll. Detta mål är även förenligt med den grundläggande rätten att ta emot och sprida information enligt artikel 11 i stadgan. Mot bakgrund av dessa överväganden bör leverantörer av medietjänster även säkerställa att mottagarna av deras medietjänster har insyn i faktiska eller potentiella intressekonflikter.

(35)

Leverantörer av medietjänster bör i syfte att garantera de redaktionella beslutens oberoende anta interna skyddsmekanismer som är anpassade till deras storlek, struktur och behov. Kommissionens rekommendation (EU) 2022/1634 (12) innehåller en förteckning över frivilliga interna skyddsmekanismer som medieföretag kan anta i detta avseende. Denna förordning bör inte tolkas så, att ägare av privata leverantörer av medietjänster fråntas sin rätt att fastställa strategiska eller allmänna mål eller att främja företagens tillväxt och ekonomiska bärkraft. I det avseendet bör det i denna förordning erkännas att målet att främja redaktionellt oberoende måste vara förenligt med privata medieägares legitima rättigheter och intressen, såsom rätten att fastställa medietjänsteleverantörens redaktionella hållning och att forma sammansättningen av deras redaktionsgrupper.

(36)

Oberoende nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan är avgörande för en korrekt tillämpning av medielagstiftningen i hela unionen. De nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen har ofta visserligen inga befogenheter inom pressektorn men är de som generellt är bäst lämpade att säkerställa en korrekt tillämpning av de krav på tillsynssamarbete och en väl fungerande mediemarknad som avses i denna förordning. Nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan bör ha de resurser som krävs för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter i fråga om personal, sakkunskap och finansiella medel, bland annat för att de ska kunna delta i verksamheten inom Europeiska nämnden för medietjänster (nämnden). De bör förses med tekniska resurser såsom relevanta digitala verktyg. Vid behov bör medlemsstaterna i nödvändig utsträckning öka de resurser som tilldelas de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen med beaktande av de ytterligare uppgifter som dessa tilldelas enligt denna förordning. Nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan bör också ha lämpliga befogenheter, särskilt att begära information och data från varje fysisk eller juridisk person som omfattas av denna förordning eller som, för ändamål som rör deras närings- eller yrkesverksamhet, rimligen kan förfoga över den information och de data som behövs med avseende på dessa personers rättigheter och intressen.

(37)

För att säkerställa att denna förordning och unionens övriga medierätt tillämpas på ett samstämmigt sätt är det nödvändigt att inrätta nämnden som ett oberoende rådgivande organ på unionsnivå som sammanför nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan och samordnar deras åtgärder. Vid utförandet av sina uppgifter och i utövandet av sina befogenheter bör nämnden vara helt oberoende, inbegripet från politiskt eller ekonomiskt inflytande, och varken begära eller ta emot instruktioner från någon regering, institution, vare sig den är nationell, överstatlig eller internationell, eller offentlig eller privat person eller något offentligt eller privat organ. Den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga), som inrättades genom direktiv 2010/13/EU, har haft en viktig roll när det gäller att främja ett konsekvent genomförande av det direktivet. Nämnden bör därför bygga vidare på Erga och ersätta den. En riktad ändring måste följaktligen göras av direktiv 2010/13/EU för att stryka artikel 30b i det direktivet, genom vilken Erga inrättas, och för att ersätta hänvisningar till Erga och dess uppgifter. Ändringen av direktiv 2010/13/EU genom denna förordning är motiverad eftersom den är begränsad till bestämmelser som inte behöver införlivas av medlemsstaterna och som riktar sig till unionens institutioner.

(38)

Nämnden bör samla höga företrädare för de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen. De nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen bör utse dessa företrädare. Om medlemsstaterna har flera relevanta nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan, inbegripet på regional nivå, bör en gemensam företrädare väljas genom lämpliga förfaranden och rösträtten vara begränsad till en företrädare per medlemsstat. Nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan bör inom ramen för sin verksamhet inom nämnden kunna samråda och samordna med relevanta behöriga myndigheter eller organ och, i förekommande fall, med självreglerande organ i sina medlemsstater. Detta bör inte påverka möjligheten för de andra nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen att i lämpliga fall delta i nämndens möten. Nämnden bör även ha möjlighet att från fall till fall bjuda in externa experter till sina möten. Den bör även ha möjlighet att i samförstånd med kommissionen utse permanenta observatörer till sina möten, inbegripet i synnerhet nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan från kandidatländer eller potentiella kandidater, eller särskilda delegater från andra behöriga nationella myndigheter.

(39)

På grund av mediesektorns känslighet, och i enlighet med den praxis avseende beslut av Erga som anges i dess arbetsordning, bör nämnden anta sina beslut med två tredjedelars majoritet av rösterna. Nämndens arbetsordning bör särskilt specificera roll, uppgifter och utnämningsförfaranden för ordförande och vice ordförande samt arrangemangen för förebyggande och hantering av intressekonflikter bland nämndens ledamöter. För att stödja ordföranden och vice ordföranden bör nämnden kunna inrätta en styrgrupp. Vid sammansättningen av styrgruppen ska hänsyn tas till principen om jämn geografisk fördelning. Nämnden bör fastställa de särskilda arrangemangen för styrgruppen i sin arbetsordning. Ergas ordförande och vice ordförande bör, med råd från Ergas styrelsemedlemmar, underlätta en ordnad, transparent och effektiv övergång från Erga till nämnden, till dess att nämndens ordförande och vice ordförande har valts.

(40)

När nämnden hanterar frågor utanför den audiovisuella mediesektorn bör den förlita sig på en effektiv samrådsmekanism som involverar intressenter från de relevanta mediesektorer som är verksamma både på unionsnivå och på nationell nivå. Sådana intressenter skulle kunna inbegripa pressnämnder, journalistiska sammanslutningar, fackföreningar och näringslivsorganisationer. Nämnden bör ge sådana intressenter möjlighet att uppmärksamma nämnden på utveckling och frågor som är relevanta för deras sektorer. Samrådsmekanismen bör göra det möjligt för nämnden att samla in riktade synpunkter från relevanta intressenter och få relevant information till stöd för nämndens arbete. Vid fastställandet av de praktiska arrangemangen för samrådsmekanismen i sin arbetsordning bör nämnden ta hänsyn till behovet av transparens, mångfald och rättvis geografisk representation. Nämnden bör också kunna samråda med den akademiska världen för att samla in ytterligare relevant information.

(41)

Utan att det påverkar de befogenheter som kommissionen tilldelas genom fördragen är det viktigt att kommissionen och nämnden har ett nära samarbete som gör det möjligt för nämnden att ge råd och stöd till kommissionen i frågor som rör medietjänster inom dess behörighet. Nämnden bör aktivt stödja kommissionen i dess uppgift att säkerställa en samstämmig och effektiv tillämpning av denna förordning och genomförandet av direktiv 2010/13/EU. Nämnden bör för detta ändamål i synnerhet ge kommissionen råd och bistånd i regleringsrelaterade, tekniska eller praktiska frågor av betydelse för tillämpningen av unionsrätten, främja samarbete och ett effektivt utbyte av information, erfarenheter och bästa praxis, samt utarbeta yttranden i de fall som föreskrivs i denna förordning, i förekommande fall med beaktande av situationen när det gäller mediernas frihet och mångfald på de berörda mediemarknaderna. Sådana yttranden bör inte vara rättsligt bindande men bör användas som nyttig vägledning för de berörda nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen och skulle kunna beaktas av kommissionen i dess uppgifter att säkerställa en samstämmig och effektiv tillämpning av denna förordning och genomförandet av direktiv 2010/13/EU. Genom att göra sitt bästa för att genomföra nämndens yttrande eller genom att vederbörligen förklara eventuella avvikelser från detta, bör de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen anses ha gjort sitt yttersta för att beakta nämndens yttrande.

(42)

För att nämnden ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett effektivt och oberoende sätt bör den bistås av ett sekretariat som är avsett för nämndens verksamhet. Sekretariatet bör tillhandahållas av kommissionen. Sekretariatet bör ha tillräckliga resurser för att kunna utföra sina uppgifter. Utan att det påverkar kommissionens institutionella och budgetmässiga oberoende är det viktigt att kommissionen tar hänsyn till de behov som nämnden meddelat, särskilt när det gäller kvalifikationer, sakkunskap och profil hos sekretariatets personal för att effektivt kunna utföra sina uppgifter. Sekretariatet bör också kunna förlita sig på de nationella tillsynsmyndigheternas eller tillsynsorganens sakkunskap och resurser. Detta skulle vara avgörande när det gäller att bistå nämnden när den förbereder resultatet av sitt arbete. Sekretariatet bör därför ha ett lämpligt antal anställda som utstationerats av nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan för att kunna dra nytta av deras kompetens och erfarenhet. I sitt uppdrag att bidra till ett oberoende utförande av nämndens uppgifter bör sekretariatet endast följa nämndens instruktioner när det bistår nämnden i fullgörandet av dess uppgifter enligt denna förordning. Sekretariatet bör ge nämnden materiellt, administrativt och organisatoriskt stöd och bistå den när den fullgör sina uppgifter, särskilt genom att bedriva relevant forskning eller insamling av information.

(43)

Tillsynssamarbete mellan oberoende medietillsynsmyndigheter eller medietillsynsorgan är avgörande för att den inre marknaden för medietjänster ska fungera korrekt. Direktiv 2010/13/EU innehåller dock inga bestämmelser om ett strukturerat samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan. Efter översynen av unionens ram för audiovisuella medietjänster genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 (13), varigenom tillämpningsområdet utvidgades till att även omfatta videodelningsplattformar, har det funnits ett växande behov av nära samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan, i synnerhet för att hantera gränsöverskridande ärenden. Ett sådant samarbete är även motiverat med tanke på de nya utmaningar i unionens mediemiljö som denna förordning är avsedd att hantera genom att bland annat ge nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan nya uppgifter.

(44)

Medlemmarna i Erga är medvetna om dessa utmaningar och för att tillgodose behovet av närmare samarbete på området för audiovisuella medietjänster enades Erga 2020 om ett samförståndsavtal som fastställer icke-bindande mekanismer för gränsöverskridande samarbete i syfte att stärka tillämpningen av unionsregler som är relevanta för audiovisuella medietjänster och videodelningsplattformstjänster. Med utgångspunkt i denna frivilliga ram och för att säkerställa en effektiv tillämpning av unionens medierätt, för att undvika att ytterligare hinder uppstår på den inre marknaden för medietjänster och för att förhindra att oseriösa leverantörer av medietjänster eventuellt kringgår de tillämpliga reglerna, är det viktigt att föreskriva en tydlig och rättsligt bindande ram så att nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan kan samarbeta med varandra på ett ändamålsenligt och effektivt sätt inom den etablerade rättsliga ramen. En sådan ram är avgörande för att upprätthålla ursprungslandsprincipen, som är en hörnsten i direktiv 2010/13/EU, samt för att säkerställa att nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan kan utöva tillsyn över relevanta leverantörer av medietjänster. Målet bör vara att säkerställa en samstämmig och effektiv tillämpning av denna förordning och genomförandet av direktiv 2010/13/EU, till exempel genom att säkerställa ett smidigt informationsutbyte mellan nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan eller genom att göra det möjligt att snabbt hantera frågor som rör jurisdiktion. När nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan utbyter information bör all relevant unionsrätt och nationell rätt om informationsutbyte, inbegripet relevant dataskyddslagstiftning, respekteras. Sådant samarbete, och i synnerhet det accelererade samarbetet, är av central betydelse för att stödja åtgärder som syftar till att skydda den inre marknaden från oseriösa leverantörer av medietjänster samtidigt som respekten för de grundläggande rättigheterna, särskilt yttrandefriheten, säkerställs. Accelererat samarbete behövs i synnerhet för att förhindra att medietjänster som har stängts av i vissa medlemsstater enligt artikel 3.3 och 3.5 i direktiv 2010/13/EU fortsätter att tillhandahållas via satellit eller på annat sätt i dessa medlemsstater, och därmed bidra, i enlighet med unionsrätten, till att de relevanta nationella åtgärderna får ändamålsenlig verkan. Nämndens yttranden kommer att vara viktiga för att samarbetsmekanismen ska fungera effektivt.

(45)

Eftersom videodelningsplattformars räckvidd omfattar hela Europa måste nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan ha ett särskilt verktyg för att skydda användare av videodelningsplattformstjänster mot visst olagligt och skadligt innehåll, däribland kommersiella meddelanden. I synnerhet, och utan att det påverkar ursprungslandsprincipen, behövs det en mekanism som gör det möjligt för relevanta nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan att begära att deras motsvarigheter i andra medlemsstater vidtar nödvändiga och proportionella åtgärder för att säkerställa att leverantörer av videodelningsplattformar uppfyller skyldigheterna enligt artikel 28b.1, 28b.2 och 28b.3 i direktiv 2010/13/EU. Detta är avgörande för att säkerställa att målgrupper, särskilt minderåriga, skyddas effektivt i hela unionen när de får tillgång till innehåll på videodelningsplattformar och att de kan förlita sig på en lämplig nivå av transparens när det gäller kommersiella meddelanden online. Medling som tillhandahålls av och yttranden från nämnden skulle bidra till att säkerställa ömsesidigt godtagbara och tillfredsställande resultat för de berörda nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen. Om användningen av en sådan mekanism inte leder till en uppgörelse i godo kan friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster från en annan medlemsstat begränsas endast om villkoren i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG (14) har uppfyllts och det förfarande som anges i den artikeln har följts.

(46)

Det är mycket viktigt att säkerställa en samstämmig tillsynspraxis, en samstämmig och effektiv tillämpning av denna förordning och genomförandet av direktiv 2010/13/EU. I detta syfte och för att bidra till att säkerställa ett konvergent genomförande av unionens medierätt, bör kommissionen vid behov kunna utfärda riktlinjer i gränsöverskridande frågor som omfattas av både denna förordning och direktiv 2010/13/EU. När kommissionen beslutar om den ska utfärda riktlinjer och mot bakgrund av relevanta diskussioner med den kontaktkommitté som inrättats genom direktiv 2010/13/EU i frågor som rör det direktivet, bör kommissionen särskilt beakta tillsynsfrågor som berör ett betydande antal medlemsstater eller tillsynsfrågor som har ett gränsöverskridande inslag. Mot bakgrund av den stora mängden information och det faktum att digitala metoder allt oftare används för att få tillgång till medier är det viktigt att säkerställa att innehåll av allmänintresse framhävs för att bidra till lika villkor på den inre marknaden och till efterlevnad av den grundläggande rätten till information enligt artikel 11 i stadgan. Med tanke på de effekter nationella åtgärder som vidtas enligt artikel 7a i direktiv 2010/13/EU kan få på funktionen hos den inre marknaden för medietjänster är det viktigt att kommissionen utfärdar riktlinjer för att skapa förutsebarhet i rättsläget på detta område. Det skulle även vara till nytta att ge vägledning om åtgärder som vidtas enligt artikel 5.2 i direktiv 2010/13/EU för att säkerställa att åtkomlig, korrekt och uppdaterad information om medieägande är tillgänglig för allmänheten och om skyldigheten för leverantörer av medietjänster att göra viss uppdaterad information lätt och direkt åtkomlig för mottagarna av deras tjänster. Kommissionen bör bistås av nämnden när den utarbetar sina riktlinjer. Nämnden bör i synnerhet erbjuda kommissionen sin regleringsrelaterade, tekniska och praktiska expertis inom de områden och frågor som omfattas av de berörda riktlinjerna.

(47)

Nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan besitter särskild praktisk expertis som gör att de kan väga intressena hos leverantörer av medietjänster respektive mottagare av medietjänster mot varandra och samtidigt säkerställa respekt för yttrandefriheten och bevara och främja mediepluralismen. Detta är i synnerhet viktigt för att skydda den inre marknaden mot medietjänster från länder utanför unionen, oberoende av distributions- eller åtkomstmetod, som riktar sig till eller når en publik i unionen om de, bland annat med tanke på den kontroll som tredjeländer kan utöva över dem, kan vara till förfång för eller utgöra en risk för allmän säkerhet. En risk för den allmänna säkerheten kan avse en offentlig uppmaning att begå ett terroristbrott enligt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 (15) och systematiska internationella kampanjer med utländsk informationsmanipulering och informationspåverkan i syfte att destabilisera unionen som helhet eller vissa medlemsstater. Samordningen mellan nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan för att gemensamt hantera eventuella hot mot den allmänna säkerheten från sådana medietjänster måste i detta sammanhang stärkas och ges en rättslig ram för att säkerställa effektiviteten i, och möjligheten till samordning av, de nationella åtgärder som antas i enlighet med unionens medierätt.

(48)

Det är nödvändigt att samordna nationella åtgärder som kan antas för att motverka hot mot den allmänna säkerheten via medietjänster som härrör från eller är etablerade i länder utanför unionen och som riktar sig till en publik i unionen, inbegripet en möjlighet för nämnden att efter samråd med kommissionen i lämpliga fall avge yttranden om sådana åtgärder, särskilt om situationen påverkar flera medlemsstater. I detta avseende måste riskerna för den allmänna säkerheten bedömas mot bakgrund av alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter på unionsnivå och nationell nivå, inbegripet eventuella befintliga bedömningar av hur den berörda medietjänsten sprids eller mottas på unionens territorium. Målet bör vara att möjliggöra en mer samordnad strategi för de berörda nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen när det gäller begränsningar av distributionen av sådana medietjänster, utan att det påverkar befogenheterna för medlemsstaterna eller deras nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan i enlighet med unionsrätten. I detta avseende bör de berörda nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen kunna beakta nämndens yttranden när de överväger att vidta åtgärder mot en leverantör av medietjänster. Detta har ingen inverkan på unionens behörighet enligt artikel 215 i EUF-fördraget.

(49)

För att ytterligare stödja nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan i deras roll att skydda den inre marknaden för medietjänster mot oseriösa leverantörer av medietjänster bör nämnden upprätta en förteckning över kriterier för leverantörer av medietjänster som är etablerade eller har sitt ursprung utanför unionen. En sådan förteckning skulle hjälpa berörda nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan i situationer där en relevant leverantör av medietjänster söker jurisdiktion i en medlemsstat, eller där en leverantör av medietjänster som redan omfattas av en medlemsstats jurisdiktion förefaller utgöra en allvarlig risk för den allmänna säkerheten. En sådan förteckning skulle bland annat kunna omfatta ägande, förvaltning, finansieringsstrukturer, redaktionellt oberoende av tredjeländer eller efterlevnad av samreglerings- eller självregleringsmekanismer som fastställer redaktionella normer i en eller flera medlemsstater.

(50)

Mycket stora onlineplattformar fungerar för många användare som inkörsportar till medieinnehåll och medietjänster. Leverantörer av medietjänster som har redaktionellt ansvar för sitt innehåll spelar en viktig roll i spridningen av information och utövandet av rätten att ta emot och sprida information online. Leverantörer av medietjänster förväntas utöva detta redaktionella ansvar med aktsamhet och tillhandahålla information som är tillförlitlig och som respekterar grundläggande rättigheter i enlighet med de regleringskrav eller mekanismer för samreglering eller självreglering som de omfattas av i medlemsstaterna. Med tanke även på användarnas rätt att ta emot och sprida information bör en leverantör av en mycket stor onlineplattform därför, om den anser att innehåll som tillhandahålls av sådana leverantörer av medietjänster är oförenligt med dess allmänna villkor, ta vederbörlig hänsyn till mediernas frihet och mångfald i enlighet med förordning (EU) 2022/2065 och i ett så tidigt skede som möjligt ge leverantörerna av medietjänster erforderliga förklaringar i en redogörelse för skäl enligt artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 (16) och artikel 17 i förordning (EU) 2022/2065. För att minimera inverkan av begränsningar av detta innehåll på användarnas rätt att ta emot och sprida information bör mycket stora onlineplattformar lämna in sin redogörelse för skälen innan avbrottet eller begränsningen av synligheten får verkan. Dessutom bör de ge den berörda leverantören av medietjänster möjlighet att besvara redogörelsen för skälen inom 24 timmar efter mottagandet av den, innan avbrottet eller begränsningen av synligheten får verkan. En snävare tidsram skulle kunna tillämpas i händelse av en kris enligt artikel 36.2 i förordning (EU) 2022/2065, särskilt för att ta hänsyn till ett brådskande behov av moderering av det relevanta innehållet under sådana exceptionella omständigheter.

(51)

Användningen av märkning eller verktyg för ålderskontroll av leverantörer av mycket stora onlineplattformar i enlighet med deras tjänstevillkor och med unionsrätten bör inte ses som en begränsning av synligheten. Efter svaret från en leverantör av medietjänster på redogörelsen för skälen av en leverantör av en mycket stor onlineplattform, eller i avsaknad av ett sådant svar inom den angivna tidsperioden, bör den leverantören av en mycket stor onlineplattform informera leverantören av medietjänster om den avser att gå vidare med avbrottet i tillhandahållandet av sina onlinebaserade förmedlingstjänster avseende innehåll som tillhandahålls av leverantören av medietjänster eller begränsningen av synligheten för det innehållet. Denna förordning bör inte påverka skyldigheten för leverantörer av mycket stora onlineplattformar att vidta åtgärder mot olagligt innehåll som sprids via deras tjänster, att vidta åtgärder för att bedöma och minska de systemrisker som deras tjänster utgör, till exempel genom desinformation, eller att vidta åtgärder för att skydda minderåriga. I detta sammanhang bör ingenting i denna förordning tolkas som en avvikelse från skyldigheterna för leverantörer av mycket stora onlineplattformar enligt artiklarna 28, 34 och 35 i förordning (EU) 2022/2065 och artikel 28b i direktiv 2010/13/EU.

(52)

Med tanke på den förväntade positiva inverkan på friheten att tillhandahålla tjänster och yttrandefriheten är det motiverat att klagomål som leverantörer av medietjänster riktar mot beslut av leverantörer av mycket stora onlineplattformar behandlas med förtur och utan onödigt dröjsmål, om leverantörerna av medietjänster uppfyller vissa reglerings-, samreglerings- eller självregleringsnormer.

(53)

Leverantörer av mycket stora onlineplattformar som ger tillgång till medieinnehåll bör för det ändamålet tillhandahålla en funktion i sitt onlinegränssnitt som gör det möjligt för leverantörer av medietjänster att ge en försäkran om att de uppfyller vissa krav, men samtidigt ha möjlighet att avvisa sådana egenförsäkringar om de anser att kraven inte är uppfyllda. När en leverantör av medietjänster förklarar sig uppfylla lagstadgade krav eller en samreglerings- eller självregleringsmekanism bör den kunna tillhandahålla kontaktuppgifterna till den relevanta nationella tillsynsmyndigheten eller det nationella tillsynsorganet eller till företrädarna för samreglerings- eller självregleringsmekanismen, inbegripet sådana som tillhandahålls av allmänt erkända yrkessammanslutningar som företräder en viss sektor och som verkar på unionsnivå eller nationell nivå. Vid rimliga tvivel skulle dessa uppgifter göra det möjligt för leverantören av en mycket stor onlineplattform att hos dessa myndigheter eller organ få bekräftat huruvida leverantören av medietjänster omfattas av sådana krav eller mekanismer. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar bör vid behov förlita sig på information om efterlevnad av dessa krav såsom den maskinläsbara standard som tillhandahålls av Journalism Trust Initiative, som utvecklats under ledning av Europeiska standardiseringskommittén, eller andra relevanta uppförandekoder. Erkända organisationer i det civila samhället, faktagranskande organisationer och andra relevanta yrkesorganisationer som erkänner mediekällornas integritet på grundval av standarder som överenskommits med mediebranschen bör också ha möjlighet att uppmärksamma leverantörerna av mycket stora onlineplattformar på eventuella problem avseende efterlevnaden av de relevanta kraven för egenförsäkran av leverantörer av medietjänster. Riktlinjer utfärdade av kommissionen skulle vara avgörande för att införa en sådan funktion i praktiken. Dessa riktlinjer bör bidra till att minimera risken för potentiellt missbruk av funktionen, särskilt från leverantörer av medietjänster som systematiskt ägnar sig åt desinformation, informationsmanipulering och informationspåverkan, inbegripet sådana som kontrolleras av vissa tredjeländer, med beaktande av de kriterier som ska utarbetas av nämnden avseende leverantörer av medietjänster från länder utanför unionen. I detta syfte skulle de riktlinjerna kunna omfatta arrangemang som rör deltagande av erkända civilsamhällesorganisationer, inbegripet faktagranskande organisationer, i översynen av försäkringarna eller samråden med nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan eller samreglerings- eller självregleringsorgan.

(54)

I denna förordning erkänns vikten av samreglerings- och självregleringsmekanismer i samband med tillhandahållandet av medietjänster på mycket stora onlineplattformar. Sådana mekanismer utgör en typ av frivilliga initiativ, till exempel i form av uppförandekoder, som gör det möjligt för leverantörer av medietjänster eller deras företrädare att anta gemensamma riktlinjer, bland annat om etiska normer, korrigering av fel eller hantering av klagomål, tillsammans och för den verksamhet de bedriver. En gedigen, inkluderande och allmänt godkänd självreglering inom mediesektorn är en effektiv garanti för kvalitet och professionalism när det gäller medietjänster och är avgörande för att värna den redaktionella integriteten.

(55)

Leverantörer av mycket stora onlineplattformar bör inleda en dialog med leverantörer av medietjänster som respekterar normer för trovärdighet och transparens och som anser att begränsningar av eller avbrott i deras innehåll vid upprepade tillfällen införs av leverantörer av mycket stora onlineplattformar utan tillräckliga skäl, i syfte att nå en uppgörelse i godo så att omotiverade begränsningar eller avbrott kan upphävas och i framtiden undvikas. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar bör delta i sådana dialoger i god anda och lägga särskild vikt vid skyddet av mediefriheten och informationsfriheten. Nämnden bör informera kommissionen om sina yttranden om resultatet av sådana dialoger. Kommissionen skulle kunna beakta sådana yttranden i samband med tillämpningen av förordning (EU) 2022/2065.

(56)

Som en vidareutveckling av den värdefulla roll som Erga har haft när det gäller att övervaka efterlevnaden av EU:s uppförandekod om desinformation bör nämnden minst en gång om året organisera en strukturerad dialog mellan leverantörer av mycket stora onlineplattformar, företrädare för leverantörer av medietjänster och företrädare för civilsamhället för att främja tillgång till ett mångsidigt utbud från oberoende medier på mycket stora onlineplattformar, för att diskutera erfarenheter och bästa praxis i samband med tillämpningen av relevanta bestämmelser i denna förordning, inbegripet när det gäller mycket stora onlineplattformars modereringsprocesser, och för att övervaka efterlevnaden av självregleringsinitiativ som syftar till att skydda användare mot skadligt innehåll, inbegripet initiativ som syftar till att motverka desinformation. Kommissionen skulle i relevanta fall kunna granska rapporterna om resultaten av sådana strukturerade dialoger när den bedömer systemomfattande och framväxande problem i unionen som en del av genomförandet av förordning (EU) 2022/2065 och skulle kunna be nämnden om stöd för detta ändamål.

(57)

Mottagare av medietjänster som tillhandahåller program bör i praktiken kunna välja vilket innehåll de vill se eller lyssna på utifrån sina personliga preferenser. Deras frihet att välja innehåll skulle dock kunna begränsas av affärsmetoder inom mediesektorn, till exempel avtal om prioritering av innehåll som ingås mellan leverantörer av medietjänster och tillverkare av enheter eller leverantörer av användargränssnitt som kontrollerar eller hanterar åtkomst till och användning av medietjänster som tillhandahåller program, såsom smart-tv-apparater eller ljudsystem för bilar. En sådan prioritering kan till exempel ha gjorts på en enhets hemskärm genom maskinvaruinställningar eller programvarugenvägar, applikationer och sökområden, vilket påverkar vanorna hos mottagarna, som kan få otillbörliga incitament att välja vissa medieutbud framför andra. Användarnas valfrihet kan också begränsas av förinstallerade applikationers slutna kretsar. Användarna bör när som helst, på ett enkelt, lättillgängligt och användarvänligt sätt, kunna ändra konfigurationen, inbegripet standardinställningarna för en enhet, såsom en fjärrkontroll, eller för ett användargränssnitt som kontrollerar eller hanterar åtkomst till och användning av medietjänster som tillhandahåller program. Detta bör anses omfatta alla anpassningsfunktioner hos enheter eller användargränssnitt som orienterar eller vägleder användarna när de väljer vilka medietjänster eller vilket medieinnehåll de vill ha tillgång till och som gör det möjligt för dem att hitta eller upptäcka sådana tjänster eller sådant innehåll, med beaktande av målet om rättvis åtkomst till alla olika slags medietjänster ur såväl användarnas som leverantörerna av medietjänsters perspektiv. Denna rättighet bör inte omfatta enskilda inslag, till exempel program, som ingår i en katalog över beställtjänster, och den påverkar inte åtgärder som är avsedda att säkerställa att audiovisuella medietjänster av allmänintresse framhävs på lämpligt sätt och som vidtas för att genomföra artikel 7a i direktiv 2010/13/EU samt åtgärder för att genomföra artikel 7b i det direktivet, vilka vidtas av legitima samhällspolitiska hänsyn. Tillverkare, utvecklare och importörer bör kunna visa att den funktionalitet som krävs faktiskt är användarvänlig när de släpper ut sina relevanta produkter på marknaden. Medlemsstaterna bör genom lämpliga åtgärder säkerställa att enheter och gränssnitt som relevanta marknadsaktörer släpper ut på deras marknad uppfyller de relevanta kraven i denna förordning. Detta skulle kunna uppnås genom att tillämpningen av och ändamålsenligheten hos de åtgärder som sådana marknadsaktörer vidtar övervakas.

(58)

Visuella identiteter för leverantörer av medietjänster består av märken, logotyper, varumärken eller andra karakteristiska egenskaper. De gör det möjligt för mottagare av medietjänster som tillhandahåller program att enkelt avgöra vem som bär det redaktionella ansvaret för tjänsten. Visuella identiteter är också en viktig konkurrensfördel för leverantörer av medietjänster som gör att deras medieutbud kan särskiljas på marknaden. Det är därför viktigt att de visuella identiteterna för leverantörer av medietjänster som tillhandahåller program bevaras när användarna får tillgång till deras medietjänster via olika enheter och användargränssnitt. Tillverkare, utvecklare och importörer av enheter och användargränssnitt bör därför säkerställa att de visuella identiteterna för leverantörer av medietjänster inte tas bort eller ändras.

(59)

För att säkerställa lika villkor i tillhandahållandet av olika medietjänster som tillhandahåller program mot bakgrund av den tekniska utvecklingen på den inre marknaden och för att säkerställa rättvis åtkomst till alla olika slags medietjänster är det nödvändigt att främja utvecklingen av gemensamma harmoniserade standarder för enheter och användargränssnitt som kontrollerar eller hanterar tillgång till och användning av medietjänster som tillhandahåller program eller digitala signaler som förmedlar innehåll från källa till mottagare. Det är i detta sammanhang viktigt att undvika skillnader i tekniska standarder som skapar hinder och medför ytterligare kostnader för branschen och konsumenterna, och att även uppmuntra framtagandet av lösningar för att säkerställa fullgörandet av befintliga skyldigheter vad gäller medietjänster.

(60)

Skillnader i fråga om lagstiftningsåtgärder, regleringsåtgärder eller administrativa åtgärder kan vara motiverade och bidra till mediepluralism. Vissa åtgärder kan emellertid hindra eller göra det mindre attraktivt att utöva etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster inom mediesektorn, till skada för mediepluralismen eller det redaktionella oberoendet för leverantörer av medietjänster som är verksamma på den inre marknaden. Sådana åtgärder kan se ut på olika sätt, till exempel regler för att begränsa ägarandelar i medieföretag som innehas av andra företag som är verksamma inom mediesektorn eller andra sektorer. Det kan även gälla beslut om licenser, såsom återkallande eller försvårande av förnyelse av licenser för leverantörer av medietjänster, och beslut om tillstånd eller förhandsbesked avseende leverantörer av medietjänster. För att minska sådana åtgärders potentiella negativa inverkan på mediepluralismen eller det redaktionella oberoendet för leverantörer av medietjänster som är verksamma på den inre marknaden och skapa ett mer förutsebart rättsläge på den inre marknaden för medietjänster, är det viktigt att de överensstämmer med principerna om sakliga skäl, transparens, icke-diskriminering och proportionalitet. Administrativa åtgärder som kan påverka mediepluralismen eller det redaktionella oberoendet bör antas inom förutsebara tidsramar. Sådana tidsramar bör vara tillräckligt långa för att säkerställa att leverantörer av medietjänster gör en lämplig bedömning av åtgärderna och deras förutsebara konsekvenser. Dessutom bör leverantörer av medietjänster som individuellt och direkt påverkas av tillsynsrelaterade eller administrativa åtgärder ha rätt att överklaga sådana åtgärder inför ett oberoende överprövningsorgan. Om överprövningsorganet inte är en domstol, bör det ha tillräckliga resurser för att kunna fungera effektivt.

(61)

Utan att det påverkar tillämpningen av unionens konkurrensregler och regler om statligt stöd samt nationella åtgärder som vidtas i enlighet med sådana regler är det viktigt att nämnden har befogenhet att avge yttranden i de fall då nationella tillsynsrelaterade eller administrativa åtgärder på ett betydande sätt riskerar att påverka verksamheten för leverantörer av medietjänster på den inre marknaden. Nämndens yttranden bör fokusera på nationella åtgärder som riskerar att störa verksamheten för leverantörer av medietjänster på den inre marknaden, till exempel genom att hindra eller försvåra deras verksamhet på ett sådant sätt att tillhandahållandet av deras medietjänster på en viss marknad allvarligt undergrävs. Detta kan vara fallet om en nationell administrativ åtgärd specifikt riktar sig till en leverantör av medietjänster som tillhandahåller sina tjänster i mer än en medlemsstat eller om den gäller en leverantör av medietjänster som bland annat på grund av sina marknadsandelar, sin räckvidd och sin upplagenivå har ett betydande inflytande på den allmänna opinionsbildningen i den berörda medlemsstaten, och om den hindrar en sådan leverantör av medietjänster från att vara verksam på en viss marknad eller komma in på en ny marknad. Nämnden kan avge sådana yttranden på eget initiativ och bör avge sådana yttranden på kommissionens begäran. Nämnden bör också avge yttranden om sådana åtgärder på begäran av leverantörer av medietjänster som berörs individuellt och direkt. I detta syfte bör den berörda leverantören av medietjänster lämna in en vederbörligen motiverad begäran till nämnden. I sin begäran bör den berörda leverantören av medietjänster i synnerhet ange om den redan har uttömt alla tillgängliga nationella rättsmedel genom att väcka talan mot de omtvistade åtgärderna vid nationella domstolar eller andra behöriga nationella myndigheter eller organ och vilken typ av beslut detta utmynnade i. Begäran bör innehålla skälen till att den berörda leverantören av medietjänster anser att den eller de omtvistade åtgärderna i betydande grad påverkar dess verksamhet på den inre marknaden samt skälen till att den anser att den eller de åtgärderna direkt och individuellt påverkar dess rättsliga ställning.

(62)

Koncentrationer på mediemarknaden bedöms på olika sätt i hela unionen med avseende på mediepluralism. Reglerna och förfarandena avseende bedömningen av koncentrationer på mediemarknaden varierar i hela unionen. Vissa medlemsstater förlitar sig enbart på konkurrensbedömningar, medan andra har särskilda ramar för att specifikt bedöma koncentrationer i förhållande till mediepluralism. I det sistnämnda fallet finns det betydande skillnader. I vissa fall granskas alla medietransaktioner, oavsett om de når upp till vissa tröskelvärden, medan det i andra fall endast görs en bedömning när specifika tröskelvärden överskrids eller vissa kvalitativa kriterier är uppfyllda. Vid en sådan bedömning tillämpar vissa medlemsstater till exempel inkomstmultiplikatorer för att säkerställa att konkurrenshot inte passerar obemärkta utan granskas även när de berörda mediekanalerna har låga intäkter. Det föreligger även skillnader i de förfaranden som är tillämpliga på granskning av marknadstransaktioner med hänsyn till mediepluralismen, när sådana finns. Denna granskning utförs ofta på ett oberoende sätt av medietillsynsmyndigheten genom en fristående bedömning eller av den behöriga myndigheten med deltagande av medietillsynsmyndigheten genom ett yttrande, som kan vara ett fristående bidrag eller utgöras av skriftliga synpunkter eller kommentarer i samband med en pågående bedömning. Vissa nationella regler gör det möjligt för ministerier eller statliga organ att ingripa i granskningen av mediemarknaderna av icke-ekonomiska skäl, som kan vara allt från att skydda mediepluralismen till att skydda den allmänna säkerheten eller andra allmänna intressen.

(63)

Skillnaderna och bristen på samordning mellan medlemsstaternas regler och förfaranden när det gäller koncentrationer på mediemarknaden kan leda till rättsosäkerhet och till regelbördor eller administrativa eller ekonomiska bördor för medieföretag som vill bedriva verksamhet över gränserna, vilket snedvrider konkurrensen på den inre marknaden för medietjänster. I vissa fall kan nationella åtgärder på detta område på ett effektivt sätt hindra ett medieföretag som är etablerat i unionen från att komma in på en annan nationell marknad, utan att verkligen syfta till att främja mediepluralism (17). I stället för att uppnå ökad mediepluralism kan detta i slutändan stärka den oligopolistiska dynamiken på mediemarknaden. För att minska de hinder som gör det svårt för leverantörer av medietjänster att verka på den inre marknaden är det viktigt att det genom denna förordning fastställs en gemensam ram för bedömning av koncentrationer på mediemarknaden i hela unionen.

(64)

Medier har en avgörande roll i den allmänna opinionsbildningen och när det gäller att ge medborgarna information som är relevant för ett aktivt deltagande i demokratiska processer. Medlemsstaterna bör därför, oberoende av bedömningar som görs på grundval av konkurrensrätten, föreskriva regler och förfaranden i nationell rätt så att koncentrationer på mediemarknaden som kan ha en betydande inverkan på mediepluralismen och det redaktionella oberoendet kan underkastas en bedömning. I detta sammanhang bör mediepluralism förstås som möjligheten att få tillgång till en mångfald av medietjänster och medieinnehåll som återspeglar olika åsikter, röster och analyser. Nationella regler och förfaranden kan påverka friheten att tillhandahålla medietjänster på den inre marknaden och måste vara lämpligt utformade samt transparenta, objektiva, proportionella och icke-diskriminerande. Koncentrationer på mediemarknaden som omfattas av sådana regler bör vara koncentrationer som kan leda till att en enda enhet får kontroll över eller betydande intressen på den berörda marknaden och som därmed har ett väsentligt inflytande på den allmänna opinionsbildningen på en viss mediemarknad i en eller flera medlemsstater. Ett viktigt kriterium som måste beaktas är den minskning av konkurrerande åsikter på den marknaden som koncentrationen på mediemarknaden leder till.

(65)

Nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan besitter särskild expertis om mediepluralism och bör, om de inte själva utgör de utsedda myndigheterna eller organen, involveras i bedömningen av hur koncentrationer på mediemarknaden kan påverka mediepluralismen och det redaktionella oberoendet. Dessa nationella tillsynsmyndigheters eller tillsynsorgans involvering bör vara faktisk, till exempel genom att det säkerställs att deras synpunkter beaktas i konkurrensbedömningen. För att främja förutsebarhet i rättsläget och säkerställa att nationella regler och förfaranden som möjliggör en bedömning av koncentrationer på mediemarknaden som kan ha en betydande inverkan på mediepluralismen och det redaktionella oberoendet verkligen syftar till att skydda mediepluralismen och det redaktionella oberoendet är det viktigt att det på förhand fastställs objektiva, icke-diskriminerande och proportionella kriterier för anmälan och bedömning av hur koncentrationer på mediemarknaden påverkar mediepluralismen och det redaktionella oberoendet.

(66)

Om en koncentration på mediemarknaden utgör en koncentration som omfattas av förordning (EG) nr 139/2004 bör tillämpningen av den här förordningen eller av eventuella regler och förfaranden som antagits av medlemsstaterna på grundval av den här förordningen inte påverka utan vara åtskild från tillämpningen av artikel 21.4 i förordning (EG) nr 139/2004. Åtgärder som vidtas av utsedda nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan eller nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan som involverats grundval av deras bedömning av koncentrationer på mediemarknaden som skulle kunna ha en betydande inverkan på mediepluralismen och det redaktionella oberoendet bör därför syfta till att skydda legitima intressen i den mening som avses i artikel 21.4 andra stycket i förordning (EG) nr 139/2004 och vara förenliga med unionsrättens allmänna principer och andra bestämmelser i unionsrätten. Den här förordningen bör inte påverka tillämpningen av mer detaljerade nationella regler som är tillämpliga på koncentrationer på mediemarknaden, särskilt på regional eller lokal nivå.

(67)

Nämnden bör ges befogenhet att avge yttranden om utkast till bedömningar av utsedda nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan eller utkast till yttranden av nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan som involverats, om koncentrationerna på mediemarknaden sannolikt skulle påverka funktionen hos den inre marknaden för medietjänster. Detta skulle till exempel vara fallet om sådana koncentrationer rör förvärv av eller förvärv som görs av ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat eller som bedriver verksamhet över gränserna, eller leder till att leverantörer av medietjänster får ett betydande inflytande på den allmänna opinionsbildningen på en viss mediemarknad och detta kan ha en inverkan på publiken på den inre marknaden. Om relevanta myndigheter eller organ på nationell nivå inte har bedömt eller kunde bedöma den inverkan som koncentrationen på mediemarknaden har på mediepluralismen och det redaktionella oberoendet, eller om de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen inte har samrått med nämnden om en koncentration på mediemarknaden som anses sannolikt kunna påverka funktionen hos den inre marknaden för medietjänster, kan nämnden avge ett yttrande på eget initiativ och bör avge ett yttrande på kommissionens begäran. I detta sammanhang bör kommissionen ha möjlighet att avge egna yttranden.

(68)

För att säkerställa mångfald på mediemarknaderna bör de nationella myndigheterna eller organen och nämnden ta hänsyn till de faktorer som föreskrivs i denna förordning. De nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen och nämnden bör särskilt ta hänsyn till den förväntade inverkan av koncentrationer på mediemarknaden på mediepluralismen, i synnerhet den effekt de har på den allmänna opinionsbildningen, varvid även onlinemiljön ska beaktas. I detta avseende, och särskilt när det är relevant för att bedöma den möjliga inverkan de har på den allmänna opinionsbildningen på betydande delar av en viss mediemarknad, bör de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen och nämnden beakta den geografiska räckvidden för de enheter som deltar i koncentrationer på mediemarknaden. De bör även beakta huruvida andra mediekanaler som tillhandahåller skiftande och alternativa innehåll skulle finnas kvar på den eller de berörda marknaderna om den berörda koncentrationen på mediemarknaden genomförs. Vid bedömningen av skyddsmekanismer för redaktionellt oberoende bör de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen och nämnden undersöka de potentiella riskerna för otillbörlig inblandning från den blivande ägarens, ledningens eller styrningsstrukturens sida i redaktionella beslut i den förvärvade eller sammanslagna enheten. De nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen och nämnden bör även ta hänsyn till befintliga eller planerade interna skyddsmekanismer som syftar till att värna etiska och yrkesmässiga normer samt oberoendet i redaktionella beslut som fattas i de berörda medieföretagen. Vid bedömningen av den potentiella inverkan av koncentrationer på mediemarknaden på mediepluralismen och det redaktionella oberoendet bör de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen och nämnden beakta effekten av den berörda koncentrationen på den ekonomiska bärkraften hos den eller de enheter som deltar i koncentrationen. De bör även beakta huruvida den eller de enheter som deltar i koncentrationen, i avsaknad av koncentrationen, skulle vara ekonomiskt bärkraftiga i den meningen att de på medellång sikt skulle kunna fortsätta att tillhandahålla och vidareutveckla kvalitetsmedietjänster på marknaden som är ekonomiskt bärkraftiga, försedda med tillräckliga resurser och anpassade till den tekniska utvecklingen. I tillämpliga fall bör de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen och nämnden även beakta de åtaganden som någon av de deltagande parterna kan komma att göra för att säkerställa att den relevanta koncentrationen på mediemarknaden garanterar mediepluralismen och det redaktionella oberoendet. Vid behov bör de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen i sina bedömningar och nämnden i sina yttranden även beakta resultaten av kommissionens årliga rapporter om rättsstatsprincipen som rör mediernas frihet och mångfald.

(69)

Publikmätning har en direkt inverkan på tilldelning och prissättning av de annonser som utgör en viktig intäktskälla för mediesektorn. Det är ett mycket viktigt verktyg för att utvärdera medieinnehållets genomslag och förstå publikens preferenser i syfte att planera framtida produktion av innehåll. Aktörer på mediemarknaden, i synnerhet leverantörer av medietjänster och annonsörer, bör därför kunna förlita sig på objektiva och jämförbara publikuppgifter som tagits fram med hjälp av transparenta, opartiska och verifierbara publikmätningsmetoder. I princip bör publikmätningar utföras i enlighet med allmänt erkända självregleringsmekanismer inom branschen. Vissa nya aktörer som har vuxit fram i medieekosystemet, till exempel onlineplattformar, följer dock inte de branschstandarder eller den bästa praxis som överenskommits inom ramen för branschens relevanta självregleringsmekanismer utan erbjuder egna proprietära mättjänster utan att tillhandahålla någon information om sina metoder. Detta kan leda till publikmätningsmetoder som inte är jämförbara, informationsasymmetrier mellan medieaktörer och potentiella snedvridningar av marknaden, vilket gör att leverantörer av medietjänster inte ges samma förutsättningar på marknaden. Det är därför viktigt att de publikmätningssystem och publikmätningsmetoder som tillhandahålls på marknaden säkerställer en lämplig nivå av transparens, opartiskhet, inkludering, proportionalitet, icke-diskriminering, jämförbarhet och verifierbarhet.

(70)

Relevanta marknadsaktörer har traditionellt kommit överens om en uppsättning mätmetoder för att genomföra publikmätningar på ett transparent och tillförlitligt sätt och utveckla opartiska och tillförlitliga riktmärken som ska användas vid bedömningen av medie- och reklaminnehållets genomslag. Dessa mätmetoder återspeglas antingen i relevanta branschstandarder och bästa praxis eller organiseras och konsolideras av självregleringsorgan, såsom de gemensamma branschkommittéerna, som har inrättats i flera medlemsstater och som samlar alla viktiga intressenter inom medie- och reklambranschen. För att publikmätningsmetoder, i synnerhet metoder som används online, ska bli mer verifierbara, tillförlitliga och jämförbara bör transparensskyldigheter fastställas för leverantörer av proprietära publikmätningssystem som inte följer relevanta branschstandarder och bästa praxis eller inte uppfyller branschriktmärken som överenskommits inom relevanta självregleringsorgan. Sådana skyldigheter bör innebära att aktörerna, på begäran och i den mån det är möjligt, måste ge annonsörer och leverantörer av medietjänster, eller parter som agerar på deras vägnar, information som beskriver vilka metoder som används för publikmätning. Det kan handla om information om storleken på det urval som ligger till grund för mätningen, definition av de indikatorer som mäts, mått, mätmetoder, mätperiod, mätningens omfattning och felmarginal. För att säkerställa en lämplig effektivitetsnivå för dessa transparensskyldigheter och främja tillförlitligheten för proprietära publikmätningssystem bör metoderna och det sätt på vilket de tillämpas vara föremål för årliga oberoende revisioner. Dessutom är det viktigt att publikmätningsresultaten görs tillgängliga för att bidra till att skapa lika villkor och främja klarheten och öppenheten när det gäller den relevanta information som tillhandahålls till marknaden. Leverantörer av medietjänster bör därför kunna begära att leverantörer av proprietära publikmätningssystem tillhandahåller information om publikmätningsresultaten för deras medieinnehåll och medietjänster. Leverantörer av proprietära publikmätningssystem bör i synnerhet säkerställa att denna information tillhandahålls i ett format som följer branschstandard, innehåller relevanta icke-aggregerade uppgifter, är av hög kvalitet och är tillräckligt detaljerad så att leverantörerna av medietjänster kan göra en effektiv och meningsfull bedömning av det egna medieinnehållets och de egna medietjänsternas räckvidd och genomslag. Behovet av att öka transparensen och öppenheten för konkurrens hos proprietära publikmätningssystem bör förenas med friheten för leverantörer av publikmätningssystem att utveckla sina egna mätsystem, som en del av sin näringsfrihet. De transparensskyldigheter som genom denna förordning åläggs leverantörer av publikmätningssystem bör i synnerhet inte påverka skyddet av de företagshemligheter, enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 (18), som leverantörer av publikmätningssystem har. De skyldigheter som införs genom denna förordning bör inte heller påverka eventuella skyldigheter som leverantörer av publikmätningssystem har enligt förordning (EU) 2019/1150 eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/1925 (19), såsom skyldigheterna avseende rangordning, självföreträde eller tillgång till resultatmätningsverktyg och relevanta uppgifter.

(71)

Uppförandekoder som upprättas antingen av leverantörer av publikmätningssystem eller av organisationer eller sammanslutningar som företräder dessa, tillsammans med leverantörer av medietjänster och leverantörer av onlineplattformar samt deras intresseorganisationer och andra relevanta intressenter, kan bidra till en effektiv tillämpning av denna förordning och bör därför uppmuntras. Allmänt erkända självregleringsmekanismer inom mediebranschen har redan använts för att främja hög kvalitet när det gäller publikmätning och säkerställa mätningarnas opartiskhet och resultatens jämförbarhet. En vidareutveckling av dessa mekanismer kan ses som ett effektivt verktyg för branschen att komma överens om de praktiska lösningar som krävs för att säkerställa att publikmätningssystemen och publikmätningsmetoder överensstämmer med principerna om transparens, opartiskhet, inkludering, proportionalitet, icke-diskriminering, jämförbarhet och verifierbarhet. När sådana uppförandekoder upprättas i samråd med alla relevanta intressenter och framför allt leverantörer av medietjänster och leverantörer av onlineplattformar kan hänsyn särskilt tas till mediesektorns ökande digitalisering och behovet av att göra de olika publikmätningsmetoder som är tillgängliga på marknaden alltmer jämförbara. Jämförbarhet vad gäller publikmätningsresultat är avgörande för att uppnå lika villkor för medieaktörer, eftersom det gör det möjligt för leverantörer av medietjänster och annonsörer att bättre bedöma hur framgångsrikt deras utbud är, vilket användare i allt högre grad konsumerar på olika enheter och plattformar. Därför bör de relevanta aktörerna i branschen uppmanas att använda sig av uppförandekoder och andra självregleringsmekanismer för att främja utvecklingen av publikmätningsmetoder som är jämförbara i olika medier och på olika plattformar. Dessutom bör sådana uppförandekoder även främja utvecklingen av metoder för att säkerställa korrekta mätningar av små medietjänstleverantörers publik.

(72)

Offentliga medel som tilldelas för statlig annonsering och varu- eller tjänstekontrakt är för många leverantörer av medietjänster och leverantörer av onlineplattformar en viktig inkomstkälla som bidrar till deras ekonomiska bärkraft. För att säkerställa lika möjligheter på den inre marknaden bör leverantörer av medietjänster eller leverantörer av onlineplattformar från alla medlemsstater, som i tillräcklig grad kan nå ut till en del eller alla relevanta medlemmar av allmänheten, ges tillgång till sådana medel på ett icke-diskriminerande sätt. Offentliga medel som tilldelas för statlig annonsering och varu- eller tjänstekontrakt kan dessutom exponera leverantörer av medietjänster och leverantörer av onlineplattformar för otillbörligt statligt inflytande eller partiska intressen på ett sätt som har en negativ inverkan på deras frihet att tillhandahålla tjänster och grundläggande rättigheter. En otransparent och partisk tilldelning av sådana medel är därför ett kraftfullt verktyg för att utöva inflytande över den redaktionella friheten för leverantörer av medietjänster, göra leverantörer av medietjänster till föremål för mediefångst eller i det fördolda subventionera sådana leverantörer för att få orättvisa politiska eller kommersiella fördelar eller fördelaktig bevakning. Offentliga medel som tilldelas för statlig annonsering och varu- eller tjänstekontrakt regleras i vissa avseenden genom ett fragmenterat regelverk bestående av mediespecifika åtgärder och unionsregler om offentlig upphandling, vilka inte ger tillräckligt skydd mot favorisering eller partiskhet i tilldelningen. Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (20) är i synnerhet inte tillämpligt på offentliga tjänstekontrakt som rör förvärv, utveckling, produktion eller samproduktion av programmaterial avsett för audiovisuella medietjänster eller radiomedietjänster. I de fall där det finns mediespecifika regler om hur offentliga medel som tilldelas för statlig annonsering och varu- eller tjänstekontrakt ska användas, skiljer de sig avsevärt från en medlemsstat till en annan. Detta kan skapa en informationsasymmetri för aktörer på mediemarknaden och ha en negativ inverkan på gränsöverskridande ekonomisk verksamhet på den inre marknaden för medietjänster. Framför allt kan det snedvrida konkurrensen, avskräcka från investeringar och leda till olika villkor på den inre marknaden för medietjänster.

(73)

För att säkerställa att konkurrensen mellan leverantörer av medietjänster och onlineplattformar inte snedvrids och för att undvika risken för dolda subventioner och otillbörligt politiskt inflytande på medierna är det nödvändigt att fastställa gemensamma krav på transparens, objektivitet, proportionalitet och icke-diskriminering när det gäller tilldelningen av offentliga medel eller andra statliga medel till leverantörer av medietjänster och leverantörer av onlineplattformar för statlig annonsering eller i syfte att köpa andra varor eller tjänster från dem än statlig annonsering, till exempel audiovisuella produktioner, marknadsdata och konsulttjänster eller utbildningstjänster. Om möjligt bör den tilldelningen, med vederbörlig hänsyn till de berörda mediemarknadernas nationella och lokala särdrag samt de nationella styrningsmodellerna och behörighetsfördelningen mellan nationell, regional och lokal nivå i medlemsstaterna, särskilt med beaktande av det belopp av statliga medel som tilldelats och antalet potentiella leverantörer av de relevanta annonstjänsterna eller relevanta varorna och tjänsterna utöver annonsering, syfta till att säkerställa mediemångfald, särskilt genom att den gagnar en rad olika leverantörer av medietjänster och leverantörer av onlineplattformar. Tilldelningen bör inte leda till en oberättigad eller oproportionerlig fördel för vissa leverantörer. För att säkerställa en hög nivå av transparens är det viktigt att de kriterier och förfaranden som används för tilldelning av offentliga medel till leverantörer av medietjänster och leverantörer av onlineplattformar för statlig annonsering och varu- eller tjänstekontrakt offentliggörs elektroniskt i förväg på ett användarvänligt sätt. De gemensamma kraven för statlig annonsering och varu- eller tjänstekontrakt bör omfatta offentliga medel som tilldelas både direkt och indirekt, till exempel genom specialiserade mellanhänder såsom reklambyråer och annonsbörsleverantörer. Gemensamma krav på att information om mottagare av statliga annonsmedel och berörda belopp ska offentliggöras måste också fastställas. Det är viktigt att medlemsstaterna gör nödvändig information om statlig annonsering tillgänglig för allmänheten i ett elektroniskt format som är lätt att läsa, komma åt och ladda ned i överensstämmelse med unionens och medlemsstaternas regler om skydd för affärshemligheter. Nationella tillsynsmyndigheter eller nationella tillsynsorgan eller andra behöriga oberoende myndigheter eller organ i medlemsstaterna måste också övervaka och rapportera om tilldelningen av offentliga medel för statlig annonsering till leverantörer av medietjänster och leverantörer av onlineplattformar. På begäran av nationella tillsynsmyndigheter eller nationella tillsynsorgan eller andra behöriga oberoende myndigheter eller organ bör offentliga myndigheter och enheter förse dem med den ytterligare information som krävs för att bedöma huruvida den offentliggjorda informationen är fullständig samt hur de kriterier och förfaranden som används för tilldelningen av sådana medel tillämpas. Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av unionens regler om offentlig upphandling och statligt stöd.

(74)

Kommissionen bör säkerställa att riskerna för den inre marknaden för medietjänster övervakas fortlöpande och på ett oberoende sätt som ett led i arbetet för att förbättra funktionen hos den inre marknaden för medietjänster (övervakning). Syftet med övervakningen bör vara att tillhandahålla detaljerade data och kvalitativa bedömningar, bland annat om graden av koncentration på mediemarknaden på nationell och regional nivå och riskerna för utländsk informationsmanipulering och informationspåverkan. Övervakningen bör vara oberoende och utföras av en specialiserad akademisk enhet i samarbete med forskare från medlemsstaterna med utgångspunkt i en gedigen förteckning nyckelprestationsindikatorer och metodsskyddsmekanismer. Kommissionen bör, i samråd med nämnden, utarbeta och regelbundet uppdatera dessa nyckelprestationsindikatorer och metodsskyddsmekanismer. Med tanke på att typen av risker snabbt förändras och tekniken utvecklas på den inre marknaden för medietjänster bör övervakningen bedöma den framtida ekonomiska bärkraften för den inre marknaden för medietjänster, för att varna för sårbarheter när det gäller mediernas mångfald och redaktionella oberoende och för att stödja arbetet med att förbättra styrning, datakvalitet och riskhantering. Övervakningen bör särskilt omfatta graden av gränsöverskridande verksamhet och investeringar, tillsynssamarbete och tillsynskonvergens inom mediereglering, hinder för tillhandahållandet av medietjänster, bland annat i en digital miljö, ställningen för leverantörer av medietjänster i den digitala miljön samt transparensen och rättvisan i fördelningen av ekonomiska resurser på den inre marknaden för medietjänster. Övervakningen bör även beakta mer allmänna trender på den inre marknaden för medietjänster och på de nationella mediemarknaderna, samt nationell rätt som påverkar leverantörer av medietjänster. Övervakningen bör dessutom ge en allmän överblick över de åtgärder som leverantörer av medietjänster vidtar för att garantera oberoende i redaktionella beslut, inbegripet de åtgärder som föreslås i rekommendation (EU) 2022/1634, och en analys av deras potential när det gäller att minska riskerna för funktionen hos den inre marknaden för medietjänster. Eftersom nämnden sammanför myndigheter och organ med särskild expertis om mediemarknaden bör den involveras i övervakningen för att säkerställa att övervakningen håller högsta möjliga kvalitet. Dessutom bör övervakningen i tillämpliga fall beakta resultaten från Europarådets plattform för att främja skyddet av journalistik och journalisters säkerhet och Media Freedom Rapid Response, med tanke på hur effektiva de är när det gäller att identifiera risker för eller hot mot journalister och leverantörer av medietjänster, vilka också kan påverka den inre marknaden för medietjänster.

(75)

Det bör erinras om att kommissionen har en skyldighet att övervaka tillämpningen av denna förordning i enlighet med dess uppgifter enligt artikel 17 i EU-fördraget. I det avseendet har kommissionen i sitt meddelande av den 19 januari 2017 med titeln EU-rätten: Bättre resultat genom bättre tillämpning angett att det är viktigt att den fokuserar på och prioriterar de viktigaste överträdelserna av unionsrätten som påverkar medborgarnas och företagens intressen.

(76)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att säkerställa en korrekt fungerande inre marknad för medietjänster, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, eftersom de inte kan eller kanske inte har incitament att uppnå den harmonisering och det samarbete som krävs på egen hand, utan snarare, på grund av den alltmer digitala och gränsöverskridande produktionen, distributionen och konsumtionen av medieinnehåll samt medietjänsternas unika roll, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(77)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i stadgan, särskilt artiklarna 7, 8, 11, 16, 47, 50 och 52. Denna förordning bör således tolkas och tillämpas med beaktande av dessa rättigheter och principer. I synnerhet bör inget i denna förordning tolkas som att det inkräktar på informationsfriheten, den redaktionella friheten eller pressfriheten, så som de fastställs i nationell konstitutionell rätt som är förenlig med stadgan, eller som att det uppmuntrar medlemsstaterna att införa krav på presspublikationers redaktionella innehåll.

(78)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (21) och avgav ett yttrande den 11 november 2022 (22).